Andreas Ahl tar emot en trave matlådor från Annelie Johansson och Henrik Hullfors från Stadsmissionen som delar ut filtar, sovsäckar och matlådor till de boende vid motellet.
Vi är på Motell Filbyter. Det anrika motellet – i amerikansk stil - som byggdes vid den gamla riksettan på 1950-talet. I dag är motellens storhetstid förbi och om några år ska Motell Filbyter, enligt planerna, rivas för att ge plats åt bostäder i området.
Det är lunchtid när vi kommer hit. En och annan lunchgäst parkerar sin bil och går in på restaurangen.
Solen skiner, men det är kallt. En av de kallare dagarna i februari.
I en av bilarna sitter Annelie Johansson och Henrik Hullfors. De har inte kommit för att äta lunch.
De jobbar på Stadsmissionens kontaktcentrum, och bilen de åker i är full av täcken, varma filtar och varma kläder. Och matlådor.
Flera av de som bor på Motell Filbyter är gäster av ett annat slag än de som brukade övernatta här under motellets storhetstid på 60-talet. I dag har motellet i stället blivit sista utvägen för personer som inte kan få någon annanstans att bo.
Flera av dem är i dåligt skick, en del på grund av långvarigt missbruk, men också för att de har andra sjukdomar, både fysiska och psykiska.
Det vet man på Stadsmissionens kontaktcentrum, och därför åker man till motellet lite då och då för att kolla läget, berättar Annelie Johansson, chef för kontaktcentrum.
Matlådor, filtar och varma kläder hämtas ur bilen och får nya ägare.
– Har någon sett Leif?
Frågan kommer från Henrik och någon svarar; Jo han var här för en stund sedan. Peter, som han presenterar sig som, ser sig omkring och – ser det ut som – går för att leta.
En kvinna pekar på en av motellets dörrar. Framför den ligger en liten krans.
– Han som bodde där, dog för två dagar sedan, säger kvinnan och berättar att mannen dött två dagar efter att han hittat sin hund död innanför dörren en dag när han kom hem.
Hon suckar och skakar lite på huvudet.
Hon vill inte ha med sitt namn eller bild i tidningen och säger att det beror på att hon och socialen är oense om vissa saker.
Plötsligt dyker Leif, med efternamnet Gustafsson, upp. I en ny varm jacka, nya byxor och en värmande mössa. Han ser glad ut där han står i sina nya kläder. Jackan är uppknäppt och han svänger runt lite som en modell.
Leif Gustafsson
Dörren till hans rum står öppen och han visar med en gest att vi kan gå in.
Det är mörkt här inne. Något fönsterglas finns inte. Leif, eller någon annan, har som ersättning spikat dit en träskiva.
– Det var en jävel som försökte bryta sig in, förklarar han när jag frågar om fönstret.
I ytterdörren sitter en sprucken plastskiva istället för den glasskiva som suttit där tidigare. Leif har nödtorftigt försökt hålla draget borta genom att stoppa in en plastkasse i sprickan.
I Leif Gustafssons rum har fönsterrutan ersatts med en träskiva.
Leif Gustafsson har täppt igen hålet i sin ytterdörr med en plastpåse.
De boende är vana att se råttor både inomhus och utomhus. På gården har någon lagt en cykelkorg över ett av hålen för att stoppa råttorna.
Leifs bostad kan inte beskrivas på annat sätt än ren och skär misär.
Han är precis hemkommen från US. Han är sjuk och säger själv att han har fått en dödsdom.
Trots att allt runt honom, och i hans rum, pekar på att han behöver omedelbar hjälp för att få ett drägligt liv, vill han inte flytta.
– Njäää, jag klarar mig. Jag vet ju att jag inte har så lång tid kvar. Jag har mina kompisar här.
Så tystnar han och säger sedan:
– Men det är klart att man inte kan gilla läget direkt.
Leifs rum är inte det enda som är i dåligt skick. I ett annat av rummen, dryper fukten på insidan av ytterdörrens glasruta.
– Så fort du stänger ytterdörren blir det som en tälteffekt här inne, allt blir fuktigt, säger Andreas Ahl där han står i dörröppningen till det som är hans före detta flickväns bostad sedan tre år tillbaka.
Ett rum, liten hall och en toa. Någon möjlighet att laga mat finns inte här. Själv bor Andreas i en annan länga.
Andreas Ahl har varit bostadslös i nio år har till och från bott i bilar.
"När det här erbjöds var det guld, jämfört med en bil där det kunde bli väldigt kallt."
Andreas Ahl tycker inte att hans rum är särskilt trevligt. "Men vad ska man göra? Jag har skulder och har jättesvårt att komma in på bostadsmarknaden. Jag har ingen chans att få något annat."
"Jag hade gärna sett att de gjorde en totalrenovering, det hade behövts. Att kommunen betalar så mycket för det här är inte klokt", säger Andreas Ahl.
Han öppnar dörren till toaletten och behöver inte ens peka på svartmöglet som breder ut sig på väggar och i fogar. Det syns tämligen väl.
– Den som är känslig för mögel, kan inte vara här, säger Annelie Johansson som har astma. Hon får stanna utanför.
För vem som helst måste det stå klart att ett boende som det här inte kan vara en långsiktig lösning för någon. Knappast ens en kortvarig lösning. De personer vi pratar med får hyran betald via försörjningsstöd. En av dem säger att hyran för dennes rum uppgår till 19 000 kronor i månaden. Men att någon betalar den summan, det nekar motellägaren till.
Enligt sociala förvaltningen rör det sig om tio till tolv personer som bor här, som får sin hyra betald via försörjningsstöd.
Det blir många kronor varje månad för ägaren Siegfried Dzikus.
Man skulle möjligen kunna tro att gästerna skulle vara aningen sura på ägarens hyresinkomster med tanke på standarden på rummen.
Tvärtom.
Ingen är sur på Sigge, som de kallar honom
– Han är bra och hjälper oss på många sätt. Han skjutsar oss ibland och lånar ut pengar om någon behöver, säger Bella Falk.
Hon har varit livshotande sjuk en längre tid – skar sig på ett trasigt handtag och blev metallförgiftad – och det är Sigge som skjutsat henne både till sjukhus och till apotek, berättar hon.
Bella Falk har bott i motellet i några månader, men försöker ta sig därifrån.
Hon anklagar honom inte för att inte ha bytt ut handtaget, trots att det så när kostade henne livet och gjort att hon sitter i rullstol. Om det är för livet eller inte, vet hon inte.
Hon tycker att det bra att Sigge tjänar pengar.
– Det är han värd och det förstörs en hel del här, ska du veta. Folk bryter sig in, slår sönder och förstör, säger hon.
Hon har inte bott här mer än några månader och hon vill härifrån. Hon vill bo på Stadsmissionens vandrarhem, där det också finns viss tillsyn.
– Men jag har fått nej från socialen, de säger att det är för dyrt där och att jag får skylla mig själv för att jag har knarkat.
Bella betraktar sig som nästintill drogfri i dag. Hon tar något återfall någon enstaka gång, säger hon. Men i övrigt klarar hon sig. Hon bodde tidigare på ett stödboende, men fick flytta därifrån eftersom det ska göras om till ett boende med en annan inriktning än i dag.
– Jag var för drogfri för att få bo kvar så jag fick flytta. Det enda jag hade att välja på var detta, säger hon. Att hon efter sjukdomen sitter i rullstol orsakar en rad praktiska problem eftersom hennes rum inte är handikappanpassat. Hon kommer till exempel inte in på toa med sin rullstol.
Bella tänker dock inte ge sig utan ska, säger hon, dra sitt ärende vidare. Hon vill bo på vandrarhemmet som drivs av Stadsmissionen.
Henrik Hullfors har arbetat på Stadsmissionen i många år och han konstaterar att kommunen nu är tillbaka i samma läge som för cirka 15 år sedan, när boenden stängdes för att standarden var för låg.
– Då hette boendet Bantorget. I dag är det Motell Filbyter, konstaterar han.
Henrik Hullfors på Stadsmissionen säger att situationen för många utsatta liknar den för 15 år sedan.
Grundproblemet är detsamma i dag som då. Vad ska samhället göra med människor som av olika orsaker – missbruk, psykisk sjukdom eller båda – har svårt att klara ett eget boende, och därför inte är välkomna någonstans?
Det är ingen enkel ekvation. Annelie och Henrik är de första att erkänna det. Människor med grava missbruksproblem är inga ideala hyresgäster. Motell Filbyter har haft sin beskärda del av misshandel, hot, kidnappningar och allmänt stök, enligt Henrik Hullfors.
Å andra sidan, frågar jag, så måste väl de som bor här på sikt kunna bo i något som i alla fall kan likna ett hem, med eller utan stöd.
– Det finns sådana boenden i Linköping, säger Henrik Hullfors. Men svårigheten för den som vill ha ett mer långsiktigt boende är att det då krävs nykterhet, drogfrihet eller att du deltar i ett rehabprogram där målet är drogfrihet.
För många är det en omöjlighet.
Uppfyller man inte kraven, då hamnar man utanför.
Eller på Motell Filbyter.
Det enda krav som ställs här är att hyran blir betald.