– Jag älskar att teckna och vill inte göra något annat. Men jag måste ha in pengar och skiter ärligt talat i vad folk tycker, resultatet är egentligen sekundärt, säger han.
Klockan är fem på morgonen. Jan Karlsson sätter på kaffe, lägger in en snus – och börjar teckna. Sedan går han till jobbet som timanställd inom psykiatrin. Efter jobbet väntar pennan igen.
Ungefär så ser en vanlig dag ut för Janne som är extremt produktiv.
– Jag måste teckna för att behålla mentala känslan, på något sätt. Andra kanske flyr in i dataspel, sprit eller något annat, det här har varit min tillflykt ända sedan jag var liten. När jag tecknar är det här och nu, säger han.
Du skulle inte må bra av att inte teckna?
– Det skulle inte funka. Jag har tecknat hela livet och när man varit på semester eller så kliar det i fingrarna och man vill bara hem.
Om man försöker sig på en beskrivning av Jannes ton eller stil går det ganska enkelt att stanna vid mörkt och surrealistiskt.
Länge specialiserade han sig på socialsamhällskritiska serier från ett underifrånperspektiv i svenska gatutidningar. Och den skarpe Corren-läsaren kanske kommer ihåg hans kompromisslöse och ständigt återvinnande figur Pecka Punk som fanns i Corren Bostad under några år.
När den svenska marknaden svalnade prövade Janne att skriva på engelska. Och det har tagit fart rejält. Speciellt i USA och Kanada där han samarbetar med en drös poeter.
– Otroligt kul. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att jag blivit publicerad i 150 böcker, tidskrifter och antologier, säger Janne Karlsson.
Trots den stora responsen är det svårt att gå runt. Janne säger att ungefär 90 procent av alla som hör av sig inte kan betala något.
Det är inte så att du måste måste ändra lite stil, bli mer kommersiell, för att att locka mer i Sverige?
– Jag ändrade lite stil när jag fick vara med i Corren med Pecka Punk. Men jag skulle aldrig kunna göra Hälge eller Kalle & Hobbe, det är inte jag.