Ett drygt dygn har gått sedan sprängningen. Det är en lugn förmiddag på brottsplatsen. Polisen sopar bort glassplitter och andra restdelar från parkeringen utanför det drabbade flerfamiljshuset. En man närmar sig de blåvita banden. Han berättar att han behöver ta bild på sin bil för att kunna visa försäkringsbolaget.
Bilen står parkerad här utanför huset där han bor med sin sambo och deras gemensamma son. Mannen vill vara anonym, men berättar att det var hans sambo som fick åka ambulans härifrån igår morse.
– Vi låg och sov när vi hörde en enorm explosion. Min sambo var redan ute i trapphuset, hon skulle gå till jobbet. Hon var precis under explosionen. Så det är ett under att hon ens lever, säger han och fortsätter:
– I och med att hon var i trapphuset så fick hon inte vår dörr insprängd på sig. Den är skålformad, det är en säkerhetsdörr. Att hon var där ute räddade hennes liv troligtvis. Hade hon varit i hallen så hade hon fått dörren på sig, legat klämd på golvet.
Exakt vad som hände där ute i trapphuset vet han inte.
– Allting var väldigt surrealistiskt. Efter explosionen fick vi till slut hjälp av brandmännen att komma ut. Jag och min son var helskinnade, vi var kvar i sovrummet. Vi hörde bara smällen, sen kom det in massa rök. Men för min sambo var det betydligt värre.
Sambon har dock inga skador nu, uppger mannen.
– Vilket är en enorm tur.
Just nu har de inte tillgång till lägenheten, och vet inte när de kommer att få det heller. Tills vidare bor de hos sambons föräldrar.
– Jag fick packa med mig lite kläder och de viktigaste prylarna, sen ville brandmännen att vi skulle bort i och med rasrisken. Så vi har bara lite lätta kläder för några dagar, så vi ska iväg och handla lite.
Känslan han återkommer till är surrealism.
– Det är inget man förväntar sig ska hända en själv. Och inte såhär nära, att ens egen port och hall sprängs in.
Familjen visste att polisen visat intresse för området, men inte vilka grannarna var.
– Sen har man läst massa nu i media att det är de här som ligger bakom. Jaha, så man bodde granne med en sådan individ. Det är ju lite äckligt, när man inte vet om det, när man inte vet vem ens grannar är, och det är på den här nivån.
I allt det hemska står en sak helt klar.
– Egentligen är allting bara småsaker, för det viktigaste är att vi lever.