Mannen som säger detta heter Hans. Efternamnet får inte stå i tidningen, säger han. Hans långa historia av missbruk och kriminalitet skulle dra ned hans barn och barnbarn, som delar efternamnet, i den skit han en gång suttit.
Det är bara Hans som levt det liv han levt. Eller snarare, det är bara han som en gång levde det liv han egentligen aldrig ville leva, som han uttrycker det. Samtidigt är det många andra som vi varit i kontakt med som berättar samma sak. Terapin blev en vändpunkt. Utan den hade de fortsatt i samma riktning, tills de stupat.
För Hans del gick det snett tidigt i livet. Han var nio år när han 1970 flyttade in till Linköping och stadsdelen Ryd. Familjen var dysfunktionell. Fadern var våldsam, och till slut flydde modern och fick sedan ensamt ansvar för Hans och alla hans syskon.
– Jag upplevde ett starkt utanförskap och hade ett desperat behov av någon form av gemenskap.
De kamrater han fann missbrukade droger. På den tiden var det thinner som gällde, och lim. Men också hasch och alkohol. I Ryd bodde många studenter.
– Vi brukade ta oss in i studentkorridorerna och stjäla den sprit vi fann. Ibland fick vi stryk, men det var det värt, tyckte vi.
På högstadiet hamnade han på ett skoldaghem i Valla, en sista utpost för de elever som ansågs vara omöjliga att ha i en vanlig skola.
– Jag blev bäst på att vara sämst.
Som 16-åring kom han i kontakt med amfetamin. Då var allt kört, säger Hans. Livet kom att kretsa kring att skaffa pengar och knark. Han gick från små inbrott till att stjäla bilar och till att begå bankrån. I fem omgångar satt han på Roxtuna, en numera nedlagd anstalt utanför Linköping.
Det var där som Hans kom i kontakt med 12-stegsprogrammet. Programmet har tre faser, först en kortare introduktion, sedan en tre månaders fortsättning, och till sist ytterligare en fas som varar i sex månader. Vid första försöket hoppade Hans av på ett tidigt stadium.
– Jag var inte beredd. Jag trodde fortfarande att jag skulle kunna få styr på mitt liv på egen hand.
Vid andra försöket befann han sig på botten av sitt liv. Han hade återfallit i missbruk och brott efter en tids avhållsamhet och blivit övergiven av sin fru och sina barn. Nu var han beredd att ta till sig 12-stegsprogrammet, vilket innebär att se sig själv som den man är, i allt sitt elände.
– Det gjorde fruktansvärt ont. Jag tvingades se alla jag skadat och bearbeta alla känslor av skuld och skam.
Fast allt var inte mörker. En viktig del av programmet är en tro på något som är större än en själv, något som ger hopp i hopplösheten. Att berätta om sig själv, inför andra, var också ett sätt att tömma ryggsäcken. Hans kände sig efter hand lättare.
En annan mycket viktig del av programmet är det stöd man får av sina medfångar.
– På en vanlig avdelning i ett fängelse är det makt och kontroll som gäller. Men på 12-stegsavdelningar jobbar man tätt ihop och lyfter varandra.
Det stödet har också en fortsättning när man kommer ut. På nästan varje ort i Sverige finns AA (Anonyma alkoholister) eller NA (Anonyma narkomaner).
– Jag har fortsatt att gå på NA-möten och haft stor hjälp av den mentor man får. Sin mentor kan man ringa när man vill.
Hans blir ledsen när han får höra att Kriminalvården tänker avveckla 12-stegsprogrammet. För egen del har han fått tillbaka sin fru, sina barn och sitt liv. Han känner många andra som blivit hjälpta på samma sätt, och som nu är skötsamma företagare, svetsare eller snickare.
– Det är tragiskt när man enbart tänker kortsiktigt. Den lilla summa extra som det kostar att bedriva 12-stegsprogrammet får samhället och enskilda tillbaka tusenfalt.