För drygt tio år sen bad jag Sven Wollter att säga något om framtiden för svensk teater.
Efter visst funderande gav han mig namnen på två göteborgare: Jasenko Selimovic och Mattias Andersson.
Wollter fick rätt till hälften. Mattias Andersson är ett hett namn i teater-Sverige. I höstas visade han med sin nya Dramatenuppsättning ”The mental state of Sweden” att han fortfarande är en regissör i framkant.
Jasenko Selimovic har där-emot gjort sitt på scenen. Efter åtta år som konstnärlig ledare för Göteborgs stads-teater och fyra år som chef för Radioteatern blev längtan till politiken för stark.
2010 blev han statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. Där har han främst arbetat med frågor om integration och främlingsfientlighet.
– Gapet mellan teater-världen och det politiska rummet är inte så stort som många tror. Jag har regisserat, filmat, skrivit väldigt mycket och politiken är kärnan i alltsammans. Jag vill vinna en plats i parlamentet för att där påverka, men man påverkar också med kultur, om än på andra sätt. Mer teater för min del blir det dock inte, lovar han strax innan han föreläser i C-huset på universitetet.
Varför blev du folkpartist?
– Det var ett självklart val. Jag är uppvuxen i en kommunistisk stat. Efter det har jag upplevt nationalismen i det forna Jugoslavien under 1990-talet. Då blir man liberal, till etthundra procent, garanterat, säger han och bryter ut i en oväntat lång skrattkaskad.
– Ursäkta, men jag blir fullständigt hängiven när jag börjar försvara liberalismen med alla lemmar, förklarar han och vrider ur sig några skratt till.
Hur ser du på det svenska kulturklimatet?
– Det är jämförelsevis ganska lugnt. Men det saknas verk-liga fritänkare. Ta Frankrike till exempel. Det är knappast så att franska filosofer ställer sig i en och samma tv-kö för att få tycka exakt det alla andra tycker. Det skulle inte förbättra deras position.
– I Sverige är det lite misstänkt om en person tycker lite annorlunda. Det är lite av ”en fråga i taget” i debatten, och när det gäller EU-valet känns det som om kultur-Sverige inte riktigt har vaknat, säger han.
Blir du själv misstänksam om alltför många i din omgivning tycker likadant?
– Det beror på. Om hela min omgivning skulle börja lovprisa något av våra missnöjespartier skulle jag förstås undra. Men även bildade, kunniga och intellek-tuella människor kan dras in i en kollektiv hysteri. Som till exempel Albert Speer, Hitlers arkitekt, gjorde.
J
ag är glad att han nämner Albert Speer. 2001 satte Jasenko upp David Edgars pjäs ”Albert Speer”, som bygger på Gitta Serenys djupintervjuer. Av de Selimovic-uppsättningar jag själv har sett har denna gjort starkast avtryck, med en självlysande Philip Zandén i huvudrollen.
Vi dröjer kvar i den bekväma teaternostalgin, tills dess att Selimovics pressansvariga teaterviskar: Tre minuter kvar.
Du går nu från att vara regissör, alltså den som styr, ställer och bestämmer på scenen, till att bli en slags statist i parlamentet, i alla fall i början av din nya karriär.
Jasenko Selimovic lutar sig lätt framåt och ser mig stint i ögonen.
– Jag uppfattar mig inte det minsta som en statist (här bubblar skrattet upp igen). Ursäkta om jag säger det. Jag är även i politiken en aktör, någon som driver saker.
Så, vad vill du vara med och driva igenom i Bryssel och Strasbourg?
– Tre saker. Jag vill bemöta extremister och nationalister bland annat genom att förändra bilden av Europas framtid. Där framtidstro skapas vinner solidariteten mark.
– Det andra är att utvidga EU till Balkan och grann-regionen. En stabilitet kan aldrig uppnås utan att Balkan är med i EU och vi vinner en ny marknad där. Jag anser att den förra utvidgningen, där diktaturer blev rättsstater, är bland det bästa som hänt EU.
Och det tredje?
– Vi måste göra EU konkurrenskraftigt när det gäller reformer, energipriser och företagsvillkor. Men allra viktigast är att medborgarna ser framåt utan att känna rädsla.