Onsdag 25 augusti. Personalen på Fresh kolgrill hade köpt in extra mycket råvaror. Kött, grönsaker och bröd.
Efter löning brukar försäljningen av kebab, sharwarma och falafel öka rejält.
Lunchrusningen var över. Lokalen tom. Klockan var strax före 13 när tre personer kom in.
Jad, som arbetat på restaurangen i några år, tog emot beställningarna och serverade maten.
Han började städa undan disk vid ett annat bord och böjde sig ned för att ta upp något skräp.
Då small det.
– Jag har aldrig varit med om en skottlossning förut men förstod ändå att det var just det. Det var flera skott, tätt inpå varandra.
Jad säger att han inte såg någonting, eftersom han var under bordet.
Andra vittnen utanför restaurangen har beskrivit hur en maskerad man kom in och sköt en av männen i huvudet med flera skott.
Krypandes tog sig Jad ut i köket. Hörde hur folk skrek. Minns ljudet av springande steg.
– Det går inte att beskriva. Rädslan dominerade. Överlevnadsinstinkten tog över. Jag ville bara därifrån.
När han tittade fram igen satt en av männen kvar. Död. De andra två personerna hade försvunnit.
Förstod du redan då att han var död?
– Ja. Det rann... ja, jag förstod.
Hur känns det att prata om det?
– Mycket svårt.
Resten är ett töcken. Den första polispatrullen var där på någon minut tror han. Själv försökte han mota bort folk som ville komma in i lokalen och titta.
– Vi vet att det händer dåliga saker i det här området. Men att någon mördar en annan person så här, på en offentlig plats, bland barn och vanliga människor ...
Husin är ägaren till Fresh kolgrill. Han var inte själv på plats i onsdags men brottas med tankarna på vad hans personal har varit med om.
– Det här är ingen mördare, utan en terrorist som vill sprida rädsla. Precis som en självmordsbombare. Han har skrämt en hel stad.
Husin serverar turkiskt kaffe. Det är starkt och smakar kardemumma.
På ett fat trängs praliner, men ingen av oss tar. Det är svårt att äta och prata om en avrättning på samma gång.
Jad har hållit sig inomhus i fyra dagar. Just nu vill han inte gå längre än ut på balkongen för en cigg. Varken han eller Husin vill ha med sitt efternamn eller foton där man ser deras ansikten. De känner sig rädda, även om dådet inte var riktat mot dem.
Jad och Husin pratar om Syrien. Om världens vackraste land som förstördes av våldet. Ett våld som man först bortsåg ifrån men som sedan eskalerade. De befarar att samma sak kan hända här i Sverige.
– Om polisen inte får tag i den som gjorde det här kommer det bara att fortsätta.
Båda bor i Skäggetorp och tycker om området. Men nu vill Husins fru att familjen flyttar.
– Vi pratade om Berga ett tag, men med tanke på morden där har vi ändrat oss.
Sedan i onsdags har restaurangen varit avspärrad. Husin viftar bort frågan om den ekonomiska förlusten. Jo, det kommer kosta en del. Maten är nog förstörd, och han vet inte hur mycket som täcks av försäkringen.
– Men det är inte viktigt. Utan jag tänker på mina barn. Och på de som bor här.
Under fredagskvällen fick Husin samtal från polisen. Han kan komma och hämta nyckeln till restaurangen nu.
– Jag har ingen lust att hämta nyckeln. Vem ska städa i lokalen?
Vi säger att vi gärna går till restaurangen för fotografering. Jad skakar bestämt på huvudet. Han vill inte gå till centrum.
Kanske nästa vecka, men inte nu.