Den 9 juni börjar äventyret i Vancouver, Kanada. 61 dagar senare avslutas det i New York. Om allt går enligt planerna har Tony då cyklat sig igenom tre länder, Kanada, USA och Mexiko, och 14 delstater. Rutten är Vancouver, Seattle, San Fransisco, Los Angeles, San Diego, Tijuana, Las Vegas, Albuquerque, Oklahoma, Saint Louis, Cincinnati, Columbus, New York.
Målet är att dra in 100 000 kronor till Hjärnfondens adhd-forskning. Tony, som själv har adhd, cyklade förra sommaren till Paris och tillbaka. Totalt blev det 400 mil, eftersom han cyklade lite fel på en del ställen. Han fick in drygt 40 000 kronor som oavkortat gick till hans egen insamling hos Hjärnfonden, en insamling som i år heter "Damptrampet 2017".
I år behöver han cykla 19,8 mil om dagen och schemat ska hålla.
– Trots att jag åt fem gånger så mycket som vanligt tappade jag 15 kilo under Parisresan. Nu äter jag upp mig, helst ska jag väga runt 100 när jag sticker.
Vad förvånade dig mest?
– Två saker. Att jag njöt av varje sekund och att jag inte fick babianbak. Jag hade faktiskt inte det minsta ont i ändan, däremot i handlederna till en början. På årets cykel har jag fler fattningsmöjligheter.
Vad brådskar mest gällande adhd-barn?
– Att väcka skolan. Den är gjord för flickor som har lätt för att lära, inte för barn med adhd som omöjligt kan koncentrera sig i de stora klasserna.
Parisresan gav dig blodad tand?
– Ja, på alla sätt. Cyklingarna är ett utslag för min adhd. Jag får kanalisera min energi till något bra eftersom resorna kräver ett rigoröst förarbete. Jag är oerhört tacksam mot min chef Fredrik Alm, VBK bygg- och entreprenad, som förstår min situation och stöttar mig i det här projektet.
Hur många punkteringar kalkylerar du med?
– Fem. På Parisresan fick jag tre, alla under samma dag! På cykeln, en ScootGravel, byter man hela slangen vid punktering och jag kan bara köra omkring med en extraslang åt gången.
Behöver du fler sponsorer?
– Absolut. De hjälper mig i huvudsak med hotellnätter mot att jag ser till att deras logotyper syns flitigt. Målet är att alla 61 nätter ska vara bokade när jag ger mig av.
Blir det överraskningar, via Facebook, som förra året?
– Ja, grejer ska auktioneras ut, i Vancouver kanske en känd hockeyspelare signerar en tröja som man får buda på och i Linköpings systerstad Palo Alto kommer det att ske något särskilt när jag anländer.
Vad fasar du mest för?
– Sträckan efter Gran Canyon är 20 mil raksträcka genom öknen. 45 grader varmt och väldigt ödsligt. Här finns ett vätskebekymmer att lösa eftersom det är ont om affärer längs vägen.
Lyssnar du på musik eller ljudbok?
– Nej nej, det är alldeles för farligt att stänga ute trafikljuden. Jag tänker. Går igenom livet från när jag var typ fyra år och framåt. Tänker på grejer jag borde ha gjort annorlunda. Jag skrattar och gråter om vartannat, det är snudd på en religiös känsla.
Det blir mycket ensamhet.
– Ja, men när jag väl kommer till dagens mål umgås jag mycket med andra. Parisresan gav mig vänner för livet. Under cyklingen trivs jag med mitt eget sällskap, men vore jag någon annan skulle jag inte stå ut med en sådan som mig en endaste dag.
45-åriga Tony fick sin diagnos sent i livet.
– Om jag kan bidra till att enda unge får rätt diagnos tidigt i livet så är jag nöjd. Om vi får bort en del av fördomarna kan vi också få bort skammen som omgärdar adhd.
Om han möttes av en hel del skepticism förra året är det annorlunda i år.
– Jag får mycket respekt den här gången. Det är skönt.