Men vi träffar först gårdens chef, tvåbenta Cinna Wiberg. Med henne bor ett antal hästar och ett gäng hundar. Egentligen är hundarna orsak till att vi är här, eller deras kunskaper i apportering.
Matte Cinna är en tuff kvinna som har mycket elände bakom sig. På tre år har hon förlorat sina allra närmaste i cancer, en om året. Först fick mamma Gerd en hjärntumör, så dog pappa Ulf av ålderdom och magcancer. Därefter miste Cinna sin sambo Calle Ahlsten.
– Han hade ett sår som inte ville läka under foten. Efter diverse behandlingar visade det sig vara malignt melanom, säger Cinna.
I tre år var Calle sjuk, blev allt sämre och sämre till dess att han dog i oktober 2012. Cinna har hans inramade foto på köksbordet med krysantemum i en vas och ett brinnande ljus i skålen intill. Här bodde de tillsammans och här bor också Calles dotter Hedvig.
– Jag har inga egna barn men jag har ju Calles barn.
Och så har hon hundarna som fanns till tröst när livet var som tuffast. Hundarna som hon tränar för att de ska apportera i samband med jakt. Tre jaktlabradorer: 12-årige Göran, hans dotter Ellen nio år och Ellens son Ove som ännu bara är ett år.
I hundfamiljen finns också jaktcockerspanieln Folke, drygt två år. Han var Calles hund och nu känns det som han har en egen plats i mattes hjärta. Det var med hundarna hon fick sin idé om insamling av pengar mot cancer.
– För livet mot cancer, heter Facebookgruppen. Tanken var att matte eller husse skulle räkna samman alla hundens apporteringar och så skänka pengar till Cancerfonden. Jag hoppades på fem tusen men det gick fort som bara den.
Knappa två veckor senare passerade insamlingen 100 000 kronor.
– Människor är fantastiska. De skickar in av alla möjliga anledningar, en kvinna försökte få sin katt att apportera. När den inte ville, ja, då skickade hon pengar för att katten är så söt!
Nu har insamlingen startat också i Norge, helt utan Cinnas inblandning utan av någon som tyckte det var en bra idé.
Insamlingen är ett sätt för Cinna att gå vidare, kanske att bearbeta sorgen och få det till något bra, i andra änden. Är hon rädd för att få cancer själv?
– Jag tänker helt enkelt att vi ska alla dö i cancer så det är inget att fundera på.
När det var som värst gick och sprang hon många mil med sina hundar för att gå vidare i livet.
– Snälla, skriv att LAH var alldeles fantastiska när de tog hand om Calle här hemma.
Hon kände Calle i 30-talet år, det är så i hundkretsar, men känner och blir vänner. Tio gemensamma år fick de och nu lever hon med mestadels goda minnen. Nu i dagarna ska lillpojken Ove på sin första andjakt.
– Åh, det ska bli spännande att se vad den här insamlingen ger, säger Cinna och berättar att mycket nytt är på gång.