– Senare gick jag över till durspel, men musiken har alltid funnits där.
Som nu, då han övar inför midsommar. Bo spelar i Folkungagillet. Till midsommar är Folkungagillet som ett turnerande rockband: på förmiddagen blir det flera spelningar på servicehem. Sedan blir det en resa, först till Nykil (hembygdsgården) där det blir lunch och uppträdande med dans och musik. Därefter är det dags för det traditionella firandet i Trädgårdsföreningen i Linköping. Slutligen väntar en ny resa till Vreta kloster för att avsluta dagen vid festligheterna i Vårdnäs.
Bo har tidigare också varit dansare i gillet, men med 80-årsdagen i sikte blir det ”bara” durspel.
– Jag kanske har glömt något ställe, men på kvällen blir det också en intern fest med Folkungagillet.
Bo har en lång yrkeskarriär bakom sig. Efter skolorna blev det militärtjänstgöring på I4 i Linköping.
– Jag var sjukvårdare och i utbildningen ingick också praktik på ett sjukhus.
Praktiken gjordes på RiL (US i dag) och på avdelning 7 träffade han en trevlig sjuksköterskeelev, Kerstin, som blev hans hustru.
Efter några småjobb började Bo på Jöhnckes Bil 1958. Först på den kamerala sidan för att sedan bli bilförsäljare. Jöhnckes Bil blev med tiden Rejmes och Bo stannade i företaget i 28 år.
Hur många bilar har du sålt?– Vi hade som mål att sälja 300 bilar varje år. Egentligen ett orimligt mål – det innebar att vi skulle sälja en bil varje arbetsdag, men jag klarade det.
Sedan blir det lite huvudräkning, men vi kommer fram till att det är nästan 8 000 bilar som Bo har sålt.
Nästa steg i karriären kom 1986. Som franchisetagare tog han över Hertz Biluthyrning i centrala Östergötland (Linköping, Åtvidaberg och Mjölby) som han drev till pensionen 2002.
– Sammanlagt var det 150 bilar att hålla reda på.
Men alla bilar kom inte tillbaka.
– Vi blev av med tre Volvobilar. Enligt polisen hade bilarna förts till länder i östra Europa.
På fritiden var Bo akademiledamot, dels i Östergötlands Lutfiskakademi, dels i Svenska Vitsakademien.
Bo hade föresatt sig att försvara ett svenskt kulturarv: lutfisken. I tio års tid har han gett lektioner i Ljungs skola där eleverna i femte årskursen själva får luta, tillreda och äta fisken.
– Vid vår sista högtidsmiddag var vi 84 personer: elever, föräldrar, lärare och medlemmar från Östergötlands Lutfiskakademi.
Bo är numera hedersledamot i Lutfiskakademien efter att ha varit president under många år. Han är i gott sällskap som hedersledamot. Där finns också biskop emeritus Martin Lind, landshövding Elisabeth Nilsson och författaren Gunbritt Monell från Horn.
Bo blir lite upphetsad när han berättar om hur akademin gjort studieresor till Norge, hur gästkockar bjuds in till Operaterassen i Stockholm för att göra lutfiskmiddagar och så vidare ...
Den andra akademin som han är med i, Svenska Vitsakademin, består av 18 ledamöter där Bo har stol 15. De sammanträder två gånger per år och drar vitsarna och har roligt.
Vad utmärker en bra vits?– Jag säger som Martin Ljung: ”En vits är en massa tråkiga ord och ett roligt ord på slutet”. Och ett gott skratt förlänger livet.
Konsten har också varit ett stort intresse sedan barnsben.
– I föräldrahemmet fanns tavlor och bilder som fascinerade mig.
Efter pensioneringen började Bo att ställa ut sina verk. Det har blivit många utställningsplatser så som Vadstena konstgalleri, Östergötlands museum, Åtvidabergs konstrunda och Café Columbia i Kisa. I början av juni avslutades också hans utställning hos Saab Art gallery. Favoriten är konstnären Salvador Dali och de surrealistiska målarna.
– Det är en trevlig hobby, men den kostar en del.
Sedan golfen kom in i hans liv har det också blivit många timmar på golfbanorna. Som starter och golfvärd i Linköpings golfklubb har det blivit ännu fler timmar uppe vid universitetet.
Hur ser du på planerna att bygga bostäder på golfbanan?– Sista ordet är nog inte sagt i den frågan.
Det här är första gången jag ser att han blir irriterad – bostäder eller golf har blivit en het fråga.
Bo tycker dock att det borde finnas utrymme för båda.