Han skadades i tågolycka - nu peppar han andra

– Man kan bli knockad och hamna på botten, men det går alltid att resa sig igen, säger han. Det handlar om att försöka och försöka igen. Kanske misslyckas man tvåtusen gånger, men man får fortsätta tills man lyckas.

Det är knäpptyst i lokalen när Axel Schyström pratar. Han har bjudits in för att hålla en inspirationsföreläsning på utbildnings och coachningsföretaget Eductus i Linköping. Alla är välkommna att lyssna och salen är fullsatt.

Han berättar om den svåra olyckan som förändrade hans liv. I juni förra året klättrade han upp på ett stillastående tåg på resecentrum i Norrköping. Ström från en ledning ovanför slog ned i tåget. Axel fick 16 000 volt genom kroppen. Han fördes till Universitetssjukhuset i Linköping med 70 procentiga brännskador. Här började den långa resan tillbaka.

– I början var smärtan det värsta, säger han. Att jag inte kunde öppna ögonen, inte kunde andas själv, inte prata, inte röra mig, det var tufft. Men jag hade ingen aning om att något kunde göra så ont som brännskadorna.

Efter många plågsamma operationer där hud transplanterades till de skadade områdena på hans kropp, började det bli dags att ta sig upp ur sjukhussängen.

– Förutom brännskadorna på huden var nerverna i ena foten förstörda, likaså muskler i ett ben. Ingen trodde att jag skulle kunna gå igen, än mindre spela fotboll som jag gjort sedan jag var sex år.

En sjukgymnast gav Axel övningar att göra i sängen och tog honom med till speciella träningspass. Han gjorde de olika rörelserna, men tyckte att det kändes hopplöst.

– Jag ville inte vara den nya Axel, han som blivit svårt skadad, jag ville vara Axel innan olyckan. Självmordstankarna fanns där – att ta livet av sig skulle vara en utväg.

Vändpunkten kom i rehablokalen. Här var det alltid förberett för olika övningar. En dag var bara en blå matta utlagd på golvet. Sjukgymnasten hjälpte Axel att lägga sig på mage. När Axel frågade vad han skulle träna, blev svaret: Ställ dig upp!

– Jag kämpade och försökte, men misslyckades. Jag bad min sjukgymnast om hjälp, men han sade bara till mig att fortsätta försöka. Och rätt som det var stod jag upp. Jag var helt utmattad, det blödde i såren och gjorde ont överallt, så fysiskt var det där ingen bra övning. Men psykiskt blev det en seger – jag fick motivation att fortsätta kämpa.

Sakta men säkert och med en stark tro på att "allt går", återerövrar han förmågor han förlorade för ett och ett halvt år sedan. Han tittar ut över åhörarna och säger att han aldrig kommer att bli någon fotbollsstjärna, men - han står här idag, han promenerade till lokalen och i morgon har han fotbollsträning.