Under natten till den 17 januari var Hardi Hussaini på väg hem till Linköping. Han hade besökt en vän i Motala och körde vägen via Fornåsa.
– Jag såg en fartkamera och kontrollerade att jag inte körde för fort. En stund senare fick jag ett möte.
Plötsligt, på vägen mellan Klockrike och Ljungsbro, sprang det upp ett rådjur på vägen. Föraren i den mötande bilen försökte väja.
– Det blev en frontalkrock när bilen kom över i mitt körfält, säger Hardi.
Kollisionen blev våldsam. Krockkudden i Hardis bil löstes ut.
– Jag hamnade i diket. Jag kände på kroppen och nacken och allt verkade vara helt. Men sedan kände jag på benen.
Hardis bägge ben var fastklämda. Ett rör hade genomborrat det vänstra underbenet och hans högra fot satt fast i det demolerade underredet. Räddningstjänsten skulle senare säga att det var "väldigt komplicerat att få loss honom".
– Jag sa till mig själv: få inte panik, få inte panik! Till en början kände jag ingen smärta.
En medtrafikant stannade till och larmade räddningspersonal till platsen.
– Det kändes som om det dröjde flera timmar innan ambulanspersonalen kom.
Föraren i den andra bilen – en ung man – fördes i väg i ambulans. Men Hardi satt fast i BMW:n. Han var vaken och snart började han känna smärta.
– Det var obeskrivligt. Det gick inte att få ut mig och smärtan började ta över.
Hardi är tacksam över att han fick hjälp av två ambulanssjukvårdare, Robin och Åsa.
– Jag frågade Åsa om jag var död och jag minns att jag bad till Gud. Jag fick smärtstillande, men det var inte förrän den sista halvtimmen som jag blev nedsövd.
Arbetet med att få loss Hardi pågick i drygt fem timmar. Ett stort antal personer från räddningstjänsten, sjukvården och polisen var inblandade i arbetet.
– Om det inte hade varit för Åsa hade jag varit död. Hon var så lugn hela tiden. Själv var jag allt annat än lugn.
Hardi minns att han gav sin mobiltelefon till Åsa.
– Jag bad henne lägga mobilen i fickan och sa att hon skulle ge den till mig på sjukhuset. Men innan dess ringde jag till en kompis och bad honom hälsa min familj och säga att jag älskar dem och att de ska förlåta mig om jag någon gång gjort något dumt.
Dagen därpå vaknade Hardi upp på Universitetssjukhuset. Han var då övertygad om att hans bägge ben var amputerade.
– Min bror fick lyfta på filten. Benen var kvar. Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
Hardi oroade sig över hur det gått med föraren i den andra bilen. Snart lyckades han lista ut att mannen, som även han ådragit sig allvarliga skador, låg på samma avdelning.
– Jag pratade med honom och jag är så glad att han lever.
Dagen efter olyckan dök ambulanssjukvårdaren Åsa upp på avdelningen. Hon hade med sig mobilen. Precis som hon hade lovat.
– Det var som om det kom in en ängel i rummet.
När vi träffar Hardi på US har det gått 16 dagar sedan olyckan. Han har genomgått sju operationer och sitter ännu så länge i rullstol. Men Hardi har bestämt sig:
– Jag ska kunna gå igen. Läkarna säger att jag kanske kommer att halta. Jag ska försöka gå på kryckor redan i dag.
Innan vi skiljs har Hardi ett krav:
– Innan det här hände trodde jag att sjukvården i Sverige bara var skit. Men jag hade fel. Du måste skriva att jag vill tacka Åsa och Robin. Och så måste jag få tacka alla på ortopeden också, särskilt Azra. Alla förtjänar dagens ros. Och glöm inte att skriva att jag tackar mina nära och kära också.