– I saw women and children dying. So many people died, man. I did my best and I’m really sorry for the dead people. I want them to forgive me. I did my best.
Mannen, som kallas Jay, är desperat och får avbryta ett par gånger under den två minuter långa BBC-intervjun. Han har precis överlevt en av höstens värsta båtkatastrofer i Medelhavet, med minst 34 döda varav hälften barn.
Nu, en och en halv månad senare, sitter 29-åriga Zaid ”Jay” Dulaimi på Stadsmissionens kafé i Linköping och berättar sitt livs historia. Den är lång, full av tragik och tuffa vändningar.
Fram till 2003 levde Zaid Dulaimi ett bra liv i Iraks huvudstad Bagdad. Han studerade, hängde med kompisar och drömde om att bli fotbollsspelare.
2003 invaderade amerikanska styrkor Irak, Saddam Hussein föll och ett annat sorts förfall började i Irak. En sekulär diktator försvann, och ersattes av en shiamuslimsk premiärminister. Spänningarna mellan shia- och sunnimuslimer ökade, och den som liksom Zaid Dulaimi och hans familj bodde i ett shiitiskt område trots att de var sunni fick problem.
En dag 2005 bestämde shiamilisen att familjen Dulaimi inte längre fick bo kvar i området, och huset beslagtogs. Zaid flyttade till en släktings hus söder om Bagdad, med flera mil lång väg till skolan och ständig rädsla.
– Det står att jag är sunni på ID-kortet, men egentligen är jag inte religiös. Jag var rädd för både shia och sunni, säger Zaid Dulaimi.
Han tvingades lämna universitetstudierna, men via en vän kunde han i stället börja på militärhögskolan 2006. Zaids engelskakunskaper och att han var en duktig fotbollsspelare var attraktiva egenskaper. När det efter en tid uppdagades att han var sunnimuslim tvingades han lämna även militären, eftersom de flesta av de andra kadetterna var shiamuslimer. Han och familjen flydde till Syrien. Där hankade han sig fram som flykting i flera år, och fick jobb på snabbköp och som städare och byggarbetare.
Familjen sökte asyl i USA och efter en tid fick de svar.
– Mina föräldrar och min bror fick asyl, men jag fick avslag. Jag vet fortfarande inte varför, säger han.
Zaid blev kvar i Syrien fram till krigsutbrottet 2011. Då tog han sig tillbaka till Irak. En vän jobbade som underleverantör till de amerikanska styrkorna, och frågade om Zaid kunde bli hans tolk. Han hamnade på Victory base, den största USA-ledda basen i Irak.
Den ständiga rädslan var för tärande och efter ett år åkte han till Turkiet och sökte asyl. Han hamnade i Ankara och Istanbul, lärde sig turkiska och jobbade 17 timmar per dag för minimal lön. Till slut gick det inte längre. Orken tog slut, och lönen räckte inte till det mest basala.
Ännu en gång var han tillbaka i Irak.
– Jag föredrog att dö framför att ha det som jag hade det i Turkiet, säger han.
Han hamnade på Victory base igen, och fick ett riktigt jobb som tolk, med bra lön och kunde lägga undan pengar till en framtida resa. Men han var fortfarande rädd, och ville återförenas med sin familj som nu fanns i England. Han började fundera på hur han skulle kunna ta sig illegalt till Europa.
Zaid fick tag på en människosmugglare, betalade honom 25 000 dollar och åkte till Kuwait där han skulle få ett pass och betala 5 000 dollar till.
– Jag åkte dit, via Beirut i Libanon, och väntade i nio timmar. När jag ringde la han bara på luren. Jag var knäckt och stod där ensam med 5 000 dollar i fickan.
Tillbaka i Bagdad hade han svårt att få tillbaka livsglädjen. Han fick jobb hos de australiensiska försvarsstyrkorna och bodde i sin fasters hus, tills fasterns man körde ut honom eftersom han var för farlig. Han fick några dagar på sig att hitta en ny bostad. Efter två dagar kom shiamilisen och knackade på. Zaid gömde sig under en säng.
I somras flydde han änu en gång till Turkiet. Där slog han följe med en samling släktingar och vänner. I början på september, för en och en halv månad sedan, fick de tag på en smugglare som sa sig kunna ordna en jetbåt för sällskapet – fem män, fyra kvinnor och tre barn.
– Vi skulle ta oss till ett särskilt ställe, hemligt och mitt i natten. Alla var väldigt rädda, men jag sa att jag kan simma och att de inte skulle vara rädda. När vi kom fram var det en väldigt gammal jetbåt, och jag sa till smugglaren att vi inte kunde åka i den. ”Nej, den här ska bara ta er till en stor båt”, sa han. Men han ljög för mig, berättar Zaid.
Alla trängde ner sig i båten. Efter en timmes färd slutade motorn att fungera. Zaid hoppade i för att försöka skjuta båten framför sig. I stället kom den turkiska kustpolisen, fiskade upp resenärerna och tog dem till en fängelsecell.
Dagen efter släpptes de och tog sig till en ny hamn. En smugglare lovade dem en ”VIP-båt” om alla betalade 2 500 euro var.
– Jag litade inte på dem, men de visade mig båten. Fast de ljög. Det var en annan båt vi skulle åka med. En större, säger Zaid.
De delades upp i grupper om 20 och 20. Zaid hamnade med en samling syrier och irakier.
– Jag sa till mina vänner och släktingar att sitta på sätena. Jag ställde mig bredvid föraren, för jag litade inte på någon. Jag ville se hur han körde. Jag försökte öppna gps:en i min mobil, men då var det en som skrek åt mig och hotade med kniv.
Hur många som var på båten vet han inte. Den officiella siffran är 128, men han tror att de var fler.
Smugglarna började samla in pengar från passagerarna, under knivhot, innan båten for i väg. Efter en timmes resa närmade de sig den grekiska ön Farmakonisi. När de var ett par hundra meter från ön började människor jubla och gråta av glädje. Men inte alla. Zaid såg hur en av smugglarna gick längst ner i båten med en hammare.
– Han gjorde ett hål i botten för att försöka sänka båten. Jag vet inte varför. Sen sprang han och hoppade av båten. Någon tog sönder motorn också.
Zaid sprang till fören och försökte lysa mot kusten, men ingen kom.
– Jag ropade ”hjälp, hjälp”, och sen hörde jag några tjejer ropa att vattnet var på väg. Det var en halvmeter upp i båten. Jag sa åt dem att gå ut ur kabinen, men några stannade inne i båten. Jag letade efter mina vänner för att ta dem högst upp i båten. Sen exploderade något inne i kabinen och allt vatten kom in. Amal, min vän, frågade efter sin fru och sina barn. Men de höll på att dö. Jag minns ...
Zaid tystnar. Minnena blir för starka.
Runt omkring honom var bara panik och död. Föräldrar ropade i desperation efter att någon skulle ta deras bäbisar. Han tittade en sista gång för att försäkra sig om att ingen var kvar under däck innan han hoppade i vattnet. Då hade båten drivit ut och låg en kilometer från Farmakonisi. Ljusen från ön syntes inte längre.
– Efter 200 meter såg jag Hasan. Jag hade lovat hans pappa att ta hand om honom. Han var bara en tonåring. Han hade kramp i benet och han svalde mycket vatten, men jag simmade med honom. Jag hade också kramp.
I nästan fyra timmar låg Zaid i vattnet med Hasan på ena armen. De hade flytväst, men av dålig kvalitet, och Zaid lyckades hålla dem flytande. Han gråter när han berättar hur Hasan bad honom att lämna honom för att rädda de andra. Zaid stannade kvar och skickade ett förlåt till sin mamma, pappa och syskon för att han nu skulle dö.
– Jag la mitt huvud på Hasans mage och somnade. Vi väntade bara på att vattnet skulle svälja oss.
Några minuter senare kom helikoptrarna och efter en timme hade kustpolisen räddat dem. I båten kände han igen en av smugglarnas fruar, som grät och låtsades att hon hade förlorat sin man i olyckan.
De fiskade upp kropparna ur vattnet. 34 människor dog på båten, hälften av dem barn.
– Den första de hittade var en liten flicka, ett år gammal, som var min vän Abo Yousefs dotter. Först trodde de att hon var en docka. Hans son dog också. Nu är han, hans fru och deras enda dotter också i Sverige.
Med hjälp av andra av båtens flyktingar lyckades Zaid peka ut fyra av smugglarna, som plockades in av den grekiska polisen.
Efter tre timmar lämnade han och flyktingarna Farmakonisi för att åka till en annan ö, Leros.
– Befälhavaren sa att vi inte skulle berätta för någon om hur många som hade dött. Men jag berättade för alla journalister jag såg, säger Zaid.
Efter några dagar på Leros tog sig Zaid Dulaimi till Rhodos efter att han fått en fråga om att leta efter försvunna människor. Där träffade han Hedda Grew, som i somras startade volontärorganisationen Helpinghands of Rhodos. Hon kommer från Linghem, och är med när vi träffas på Stadsmissionens kafé.
På Rhodos samlas många överlevande som tagit sig till småöarna runtomkring. Men också många av dem som inte överlevt.
– Vi hjälper till med att identifiera kroppar och arrangera begravningar, säger Hedda.
Just identifieringen av döda blev en viktig uppgift för Zaid.
– Av barnen överlevde sju barn och en liten bäbis. En del begravde vi på Rhodos, och vissa förflyttades till Irak för att begravas där, säger Zaid.
Helping hands of Rhodos hade just gjort sig av med sin tolk, eftersom han hade ägnat sig åt att utpressa flyktingar. Zaid tog över rollen under en kort period innan färden norrut började.
Zaid plockar fram mobilen och visar hela resan genom Europa. Det är olika tältläger i Makedonien och Kroatien, minibussar, fyra timmar stående i ett tåg genom Serbien, mängder av människor som promenerar mot Ungern, en idrottshall i Flensburg, och så Linköping via Malmö.
I Wien träffades Hedda och Zaid. Heddas resa dit hade tagit två timmar, Zaids tre dagar. Vid gränsen mellan Österrike och Tyskland fastnade Zaid och hans medresenärer i en poliskontroll där de tog allas pass i jakten på IS-sympatisörer. Passet har han fortfarande inte fått tillbaka.
– Det är det enda ID-kortet Migrationsverket godkänner. Nu kan han inte få arbetstillstånd. Men vi försöker få tag på passet igen, säger Hedda Grew.
I BBC-inslaget pratar du om att du vill till Storbritannien, men nu är du här?
– Jag önskar att jag kunde resa dit. Min dröm är att återförenas med min familj, säger Zaid.
Hur ser din plan ut nu?
– Jag vet inte. Först vill jag ha mitt pass. Jag har varit i så mycket trubbel och upplevt så många tragedier. Jag försöker bara överleva.
Känner du dig säker nu?
– Ja, självklart. Jag är säker. Det är en väldigt ovan känsla. Jag har aldrig känt mig trygg. Ingen har tagit hand om mig sen min familj lämnade mig. Men nu är jag hos en väldigt snäll familj.
Men jag förstår inte. Varför slog smugglaren sönder båten?
– Kanske för att kustpolisen skulle komma om de såg att båten sjönk, säger Zaid.
– Det är vanligt att smugglare sänker båtarna för att sen kunna smälta in bland de övriga flyktingarna, säger Hedda.
– Smugglarna vill både tjäna pengar och få sig själva över, säger Zaid.
Det är stora pengar i omlopp. Hedda Grew berättar om en kvinna på Zaids båt som betalade 75 000 euro för den korta båtresan. Hon förlorade sin man och alla sina tre barn.
Zaid Dulaimi är inte rädd för sitt liv längre, men det betyder inte att allt är frid och fröjd. ”Förvirring och stress” säger han när han försöker förklara hur det känns på insidan.
– Jag kan inte sova. Jag måste ta piller. Jag känner mig säker men saknar fortfarande nånting. Jag vet inte vad jag är. Vilken är min framtid? Jag har inget hem, ingen familj, inga pengar, ingenting.
Vill du stanna i Sverige?
– Ja! Jag vill aldrig åka tillbaka till Irak. Jag känner inte att Irak är mitt land.
Nu vill Zaid Duleimi fortsätta engagera sig för andra flyktingar. Han har ställt sig till förfogande hos Stadsmissionen.
– Det finns barn och familjer som behöver hjälp. Jag kan vara tolk och förhoppningsvis göra livet lite bättre för dem.