Den första tanken som slår honom är att en lastbil kört in i fasaden. Freddy Björklund sitter inne i sin tatueringsstudio och ritar på datorn när det smäller utanför. En annan dag hade han vid samma tidpunkt suttit utanför studion med en kopp kaffe, eller legat på soffan vid fönstret och tecknat på sin iPad.
– Det är klart att man blir rädd, det var en sinnessjuk smäll. Man fattar ju inte vad som händer, det var först när jag kom ut och såg lägenheterna på Ådalagatan som jag förstod omfattningen, säger han.
Det tar inte lång tid innan rykten börjar florera. Medan området spärras av kommer teorier om vad som egentligen skett. På Flashback skrivs det om gasolspisar, gängkriminalitet. Och om en tatueringsstudio 70 meter från platsen där det smällt.
– Man blir så less att det är löjligt, bara för att vi sysslar med tatuering så skulle vi vara kriminella. Samtidigt tycker jag att fördomar mot tatueringar håller på och försvinna. Nyligen hade jag en 63-åring som gjorde sin första tatuering.
Under tisdagsmorgonen elva dagar senare har trottoaren på den här delen av Hamngatan öppnats upp igen. Freddy Björklund varvar cigaretter med snus i väntan på dagens första kund. I dag är också första dagen sedan explosionen som han tatuerar i studion igen.
– Så nu får jag trycka in kunder på alla luckor som finns, även om det betyder att jag får jobba fjorton timmar i sträck. Jag måste jobba tills jag inte orkar mer för att kunna tatuera de som jag tvingades avboka.
Men är det verkligen säkert att jobba så många timmar i sträck?
– Jag skulle aldrig fortsätta jobba om jag känner att jag inte pallar mer, ett misstag "koms ihåg" när man är tatuerare.
Den senaste veckan har lokalerna sanerats. Fastigheten där Freddy Björklund har sin tatueringsstudio är inte en av de som drabbats värst i området, men även här trycktes fönsterrutor in och studion fylldes av ett tjockt lager damm. Nu har nya rutor kommit på plats men kuddarna i fönstret saknar fodral.
– Det har varit tungt senaste veckan, men det är svårt att sätta fingret på känslan. Jag tycker inte själv direkt att jag varit annorlunda, men folk runt omkring mig har märkt att jag inte varit samma person som jag brukar. Man går ju runt och tänker på hur det här kunde ske och vad som hade kunnat hända.