I år fyller universitetet 40 år. Varför inte ringa upp en av lärosätets mest hängivna studenter under senare år, Fröken Björn. En Linköpingskille som blev så förälskad i studentlivet att han aldrig höll på att komma därifrån och hann skramla ihop nära 400 poäng.
Hur började det?
– Det var studierna som lockade mig, men när jag väl hade börjat så var det allt runt omkring som gjorde att jag fastnade. I perioder jobbade jag långt över 40 timmar i veckan med sånt som inte hade med mina studier att göra, så det blev ju inte alltid så mycket tid över till studierna som hade behövts
Vad gjorde du?
– Oj, tusen ting. Jag var aktiv i festeriet, fadderiet, Lithe Blås, i två år satt jag i lärarsektionens styrelse som kassör, jag var kalasgeneral, jobbade ihop med Studenthälsan, åkte på konferenser. Det handlade ofta om stora grupparbeten och att arbeta i projektform är nog det mest utvecklande som finns.
Men lärarutbildningen då?
– Mja . . . Jag fullföljde aldrig programmet. 2005 blev jag invald i StuFFs Kårstyrelse på heltid i ett år och därefter blev det heltid på Kårservice i två år innan jag 2008 kom jag på att det var civilingenjör i teknisk fysik och elektronik jag skulle satsa på. Jag blev klar i höstas.
Ville du inte bli vuxen?
– Ha ha, finns en liten poäng i det. Jag ville ha kul helt enkelt. Det gäller att ha roligt så länge man kan, döda ska vi så småningom vara väldigt länge.
Kvällar och helger jobbade du på Skandia, samtidigt som du läste – och festade!
– Man utvecklar verkligen sin förmåga för simultankapacitet efter 13 år på LiU! Att som Linköpingsbo lära känna universitetet var som att få en ny stad i staden, en helt fantastisk stad som blev ännu härligare. Att jobba med glada och energiska människor gjorde mycket med mig som människa.
Vad är allra bäst med studentlivet?
– Det oerhörda engagemanget, alla människor som jobbar så hårt för att alla ska ha roligt och må bra. Det gäller både anställda och studenters ideella jobb. Och så LiTHe Blås förstås, där jag fortfarande har en fot kvar. Jag säger bara Studentorkesterfestivalen!
Men du spelar ju inget instrument!
– Nej, jag är omusikalisk, men balett blev min grej, i balettruppen Blåsyran. Jag har inte testat vanlig balett, även om jag anser mig vara rätt graciös i mig själv. Ha ha. Vi har spelat runt om i Europa under åren och engagemanget där har gett mig ofantligt mycket. Vi har haft så fruktansvärt roligt.
En föreställning om studentlivet som inte stämmer?
– Att vissa bara festar, det funkar inte. Man kan både plugga mycket seriöst – och festa.
Du svarade ”Fröken Björn” när jag ringde. Hur fick du namnet?
– När jag gick lärarprogrammet och praktiserade på Ljunkan lade jag mig vinn om att hjälpa alla som räckte upp handen, ända tills de förstod, vilket gjorde att de övriga eleverna fick sitta och vänta. Till slut gapade en ”men kom nån gång då, Fröken Björn!” Alla skrattade och jag anammade namnet direkt. Jag står gärna för glädje.
Nu lever du som ”vanlig” människa.
– Ja, jag har fast jobb som systemtestare på Skandia i Stockholm. Jag dagpendlar. Att bara få se Linköping på helgen blir för lite för att jag ska vara nöjd.