Corren skrev att anläggningen hade kostat 100 000 kronor att uppföra. Tidningen skrev också att brukets produkter var av ypperlig kvalitet.
Redan 1902 sålde Westfält Kallerstad till J G Wennersten, som i sin tur styckade av tegelbruket. För att kunna rationalisera driften och minska omkostnaderna gick Kallerstadsbruket och tegelbruken i Rakered i Vikingstad, grundat 1898, och Mjölby, grundat 1903, samman och skapade AB Förenade Tegelbruken. De två första åren var Klas Magni, Rakereds tidigare ägare, chef för det nya bolaget.
1908 rekryterades Thorsten Örtenblad, dittills disponent för Björns tegelbruk i Luleå, till ny chef. Under Örtenblads tid höjdes kvalitén på företagets produkter. Han knöt också två av det lokala näringslivets tungviktare till bolagets styrelse, ASJ:s vd Erland Uggla och lasarettsläkaren Wilhelm Hallin. På grund av brist på råvara lades Rakereds tegelbruk ned 1934.
Sommaren 1946 gick även Ljungs tegelbruk upp i de Förenade Tegelbruken. I samband därmed lämnade Örtenblad över chefskapet till Nils Mårtensson, som dittills lett och ägt bruket i Ljung.
Under 1947 och 1948 investerades över en miljon kronor i Linköpings tegelbruk. Då uppfördes en ny torklada som hade fyra våningar och var 80 meter lång och 20 meter bred. Den 60 meter långa brännugnen krävde ständig passning och stora mängder kol och sågspån. Torkladan rymde en miljon tegelstenar.
Satsningen möjliggjorde att produktionen nästan fördubblades. Tillverkningen, som tidigare bara skett under den varma delen av året, var därefter igång såväl dygnet som året runt. Bolagets ursprungliga produkter, murtegel och tegelrör, utökades då också med fasadtegel.
Mårtensson beräknade att leran i fabrikens närområde skulle räcka till mitten av 1980-talet. Allt eftersom lergroparna övergavs kom Linköpings stad att använda dem som soptippar.
Våren 1957 förvärvade Sala tegelbruk aktiemajoriteten i Förenade tegelbruken. Tio år senare, en novembermorgon 1967, möttes arbetarna av en uppspikad papperslapp med meddelandet att Kallerstadsbruket skulle läggas ned på grund av minskad lönsamheten och föråldrad utrustning. För de upprörda arbetarna var nedläggningen oväntad eftersom vissa investeringar gjorts samma höst och att en nyanställning skett bara någon månad tidigare.
Efteråt visade det sig att staden, för att kunna utöka soptippen, redan sommaren 1957 inlett förhandlingar om att köpa fastigheten. Formellt skedde övertagandet våren 1958.
Driften koncentrerades därefter till Ljungs tegelbruk, det dröjde dock inte länge förrän även det bruket lades ned.
Fotnot: Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.