Mitt jobbliv
Sedan 30 år driver han Hårteknikerna, som från entrén ser ut som en vanlig frisersalong, men där de för Richard viktigaste kunderna har egen ingång.
Richard arbetar nästan bara bakom salongens kulisser, med ingång till två mindre fönsterlösa salonger.
– Kunden ska inte behöva känna sig exponerad. Jag kallar den här delen för salongens Las Vegas, ”what happens in Vegas stays in Vegas”.
Här dignar det av peruker, sjalar och andra hjälpmedel för den som drabbats av tillfälligt eller permanent håravfall.
Richard skulle bli programmerare, men insåg att han hellre ville ha med människor än med maskiner att göra
Mamma, som drev Salong Gunvor, peppade honom att utbilda sig till frisör på Vidal Sassoon i England.
När han blev anställd i sin mors salong var han fortfarande inte övertygad om framtiden. Men åren gick och snart började Richard specialisera sig på de kunder som genomgick cancerbehandling eller av andra skäl tappade håret.
Idag har han avtal med fyra regioner och har hjälpt tiotusentals människor.
Hur mår de när du träffar dem första gången?
– De flesta är ledsna och bedrövade. Vetskapen om att de kanske ska tappa allt sitt hår på grund av cytostatikabehandling kan initialt vara värre än själva cancerdiagnosen.
Vad säger du till dem?
– Jag visar vad vi kan göra om det skulle bli som de befarar. Jag kan inte trolla, säljer inga löften, men visar på vilka professionella möjligheter som finns. Det ingjuter ett lugn, ett hopp. Med fysiska hjälpmedel kan det mentala måendet stärkas och att veta att det finns en lösning innebär ofta en stor lättnad, som att få livet tillbaka trots vetskap om allvarlig sjukdom.
– På så vis känner jag mig mer som problemlösare än som frisör.
Har du en terapeutisk roll?
– Absolut. Många behöver prata, men när jag frågar dem hur det är så måste jag också vara beredd på att hantera svar som "jag har tre månader kvar att leva".
– När jag nyanställer är personligheten viktigare än yrkeskunskapen. Det senare kan man lära sig.
Varför är hår så viktigt?
– Det är en stor del av vår personlighet, för många kvinnor också en stor del av kvinnligheten. Om du känner dig fin i håret kan du klä dig i vad som helst. Håret är en del av vår förpackning, precis som armar och ben.
Men inte är det så hemskt för män att tappa håret?
– Det är vad många tror. Men om du frågar tio 30-åriga män om de vill ha hår eller inte svarar alla att de vill ha det.
Och vissa väljer toupé?
– Idag kallas det hårsystem. Toupé för tankarna till något lätt humoristiskt som blåser av vid minsta vindil. Produkterna har utvecklats enormt och idag limmar eller tejpar man på hår som läggs om efter fyra-fem veckor.
Vad är vanligaste kommentaren efteråt?
– Att de fått tillbaka sin självkänsla.
Richard har själv familjemedlemmar som gått bort i cancer.
Han anser att det finns brister i dagens omvårdnad av de sjuka och deras anhöriga. Det har fått honom att bilda den ideella föreningen Kropp, själ och hälsa, ett slags cancerrehabiliteringscenter.
– Vi pumpar i människor mediciner för miljoner och när de är färdigbehandlade säger vården "tack och hej". Men vägen tillbaka kan vara väldigt tuff och full av oro för att cancern ska komma tillbaka.
– De enda som riktigt kan förstå ens situation är de som själva varit i den. I föreningen vill vi koppla ihop dem så att de kan stötta varandra.
Det handlar om fysiskt och psykiskt mående, men också om existentiella och sociala frågor.
Region Östergötland är positiv till idén, men det behövs privata stöttepelare, som är beredda att skjuta in pengar utan att själva få något tillbaka.
– Vi är på gång. Ordnar träningstillfällen, promenader och framöver blir det olika event. Jag hoppas det kan utvecklas till en permanent, långsiktig och bred verksamhet i form av en stiftelse.
Att kunna träna utan peruk, tillsammans med andra som också förlorat sitt hår, upplever många som en befrielse.
Förebilden är Maggie's center, en välgörenhetsorganisation som ger gratis cancerstöd och information över hela Storbritannien, i Japan och i Hongkong.
– De har en annan, bredare och mer självuppoffrande syn på välgörenhet där.
Säger frisören, som allt oftare ställer sig frågan: Hur kan vi hjälpa varandra bättre, i ett samhälle där vi bryr oss så lite om varandra?
– Det är min drivkraft. Vi lever i ett djupt individualiserat samhälle. Men vi är fortfarande flockdjur.