Vår stad
Stambanan invigdes, Kinda kanal öppnades och redan 1867 hade den så kallade Nya hamnen i höjd med dagens Tullbro invigts. Dessutom blev Linköping 1874 stapelstad, det vill säga fick rätt att handla direkt med utlandet.
Kraven på en stapelstad var att den skulle tillhandahålla såväl ett tullhus som ett sjömanshus där sjömän kunde mönstra på och av. Stolta beslöt Linköpings styrande att uppföra det eleganta och överdimensionerade ännu bevarade tullhuset. Husets suterrängvåning hade varit tillräckligt för att uppfylla statens krav.
Verksamheten utvecklades väl. 1936 rapporterades att det rådde full rusch i hamnen, gods vinschades från lastbåtar till de väntande häståkarna. Flertalet av skeppen uppgavs vara tyska och norska.
Sommaren 1938 begärde Generaltullstyrelsen att Linköping skulle uppföra ett nytt tullhus. Ärendet blev till en kommunal långbänk. Långt om länge fick stadsarkitekten Sten Westholm i uppdrag att ta fram ritningar till ett nytt tullhus, vilka han presenterade sommaren 1956.
Det nya tullhuset kom att uppföras strax öster om det gamla och togs i drift i april 1960. Längs långsidan mot kajen fanns en lastbrygga till vilken ett stickspår från stambanan ledde. På husets andra långsida fanns en lastbrygga avsedd för lastbilar.
1960 konstaterade dåvarande tullförvaltaren Georg Arpling att Linköpingstullens arbete i första hand var kopplat till de lokala export- och importföretagen såsom Saab, ASJ, Facit och Cloetta. Andra varuområden Arpling lyfte fram var kolonialvaror, kemikalier och djur.
Under 1971 klarerade, enligt Corren, Linköpingstullen 424 järnvägsvagnar. Tidningen berättade vidare att varje morgon klockan sju stod plomberade, utländska lastbilar utanför tullhuset och väntade på tullarna. Bilarna innehöll bland annat konserver, kött, grönsaker, blommor och maskindelar. Men det var momsen som skapade det mesta arbetet för tullarna.
Kvarteret, som endast bestod av det nya tullhuset, gavs namnet Guldmyntet. Namnet förklaras möjligen av att tullen givit såväl staten som staden betydande inkomster. Linköpings stad fick fem procent av debiterad tull, men gynnades än mer av att tullkammaren främjade näringslivet.
Corren kallade 1971 Linköpingstullen för en statlig guldgruva, det året drog de fjorton anställda in 48 miljoner kronor till statskassan.
I samband med EU-inträdet drabbades tullverket av stora nedskärningar, vilket i sin tur ledde till att Linköpings tullkammare lades ned 1995. Byggnaden revs 2009.
Tack Olle Karlsson.