Vår stad
Även ordföranden i stadsfullmäktige, Carl Johansson, använde upprepat ovanstående formulering.
1952 hade stadsfullmäktige tagit principbeslutet att uppföra såväl Tullbron som att anlägga en ny infart från norr. Inlösen av de för arbetena behövliga fastigheterna drog ut på tiden varför genomförandet dröjde.
Trots att bron var synnerligen efterlängtad öppnades den, som Corren skrev, med en enkel och flärdfri ceremoni genom att Carl Johansson lyfte undan en vägbock. Tanken var att Johansson därefter i sin egen Saab skulle bli den första bilisten som körde över bron. En chaufför från Småland, som inte anade att han kom mitt i en invigning, körde dock om Johanssons bil och blev därmed först över bron.
Vid invigningen var den västra påfarten ännu inte färdigställd. Flera byggnader behövde nämligen rivas innan arbetena på bron kunde avslutas. Dessutom var bron ännu inte slutbesiktigad. Stadens brådska förklaras av ivern att avlasta stadens centrala delar från genomfartstrafiken.
Den 177 meter långa Tullbron kostade drygt 2 miljoner kronor att bygga och hade redan från start dubbla körbanor i båda riktningarna. Lösningen för gångtrafikanterna prisades. Den tre meter breda gångbanan avslutas på Tanneforssidan med en ramp, vilken i sin tur leder till en kombinerad gång- och cykelväg under själva bron. Ansvarig för projektet var stadens byggnadschef Sven Ledskog.
Tullbron var den tredje och avslutande etappen i arbetet med att avlasta stadskärnan från genomfartstrafik. Första etappen var utbyggnaden av Industrigatan mellan Malmslättsvägen och Bergsvägen. Den färdigställdes vid årsskiftet 1956–57. Den andra etappen innefattade infarten från Norrköping inklusive uppordnande av platsen framför stationen. Den etappen invigdes i oktober 1958.
När Tullbron togs i bruk medförde det att riksettan, från våren 1962 kallad E 4:an, flyttades till Industri- och Järnvägsgatorna. Våren 1971 betecknade DN på nytt Linköping som en flaskhals för biltrafiken. Då stördes trafikrytmen dessutom av ett stort antal trafikljus. Våren 1977 beräknades att de fordon som längs E4 bara passerade genom Linköping uppgick till mellan 4 000 och 5 000 per dygn.
I september 1977 öppnades motorvägen på sträckan mellan Staby och Tift, det vill säga mellan den norra och den södra infarten till staden. E4:an gick därmed inte längre genom Linköpings centrala delar.