Vår stad
Ökningen skedde trots att flera gamla hotell samtidigt lades ned. Flera av de som upphörde med sin verksamhet hade etablerats redan på 1880-talet och var delar av den hotellboom som Linköping upplevde åren efter stambanans öppnande. På 1970-talet ansågs inte dessa gamla hotell motsvara den moderna tidens krav på komfort.
Bland de hotell som försvann kan Standard hotell på Kungsgatan 11, Centralhotellet på Repslagaregatan 2 och Astoria på Järnvägsgatan 10 nämnas. Ett av Linköpings äldsta hotell, Palace på Kungsgatan 39, lades inte bara ned utan revs till och med. Dessutom avvecklades samtidigt flera centralt belägna pensionat och resandevåningar.
Störst av de nya hotellen var Ekoxen, medan Hotell Roxen i Skäggetorp hade näst flest bäddar. Det tredje nya hotellet var Esso Motorhotell i Ryd utanför vars knut E4:an ännu passerade. Det hotellet hade ursprungligen 94 rum med 169 bäddar.
Motorhotellets gäster kunde välja mellan enkel-, dubbel- och familjerum. Anläggningens förste chef, källarmästare Magnus Sundström, lyfte fram att alla rum hade såväl telefon som radio och tv. Corren skrev att motorhotellet motsvarade högt ställda krav och gav god service både till människor och till bilar.
Restaurangen, som hette Röde Baronen, kunde ta emot 120 gäster. Dessutom fanns det plats för 20 personer i cocktailbaren, som kallades för Tunnan. Våren 1971 var konjaksflamberad pepparstek och rödvinsmarinerad oxfilé två av Röde Baronens paradrätter.
Flyget kan sägas varit hotellets tema. Runt om i huset fanns foton på olika flygplan tillverkade av Saab. Att hålla konferenser låg i tiden. Hotellets tre konferensrum namngavs till Viggen, Lansen och Draken, varav Viggen var det största. I reklamen betonades att alla konferens- och grupprum hade projektorer av overheadtyp för stillbilder.
I hotellet fanns en motionshall med motionscyklar, pingisbord och tyngdlyftningsredskap liksom en swimmingpool.
Esso kalkylerade med att i hotellets mack årligen sälja bensin för 2,2 miljoner kronor. Bensinpriset var då strax under en krona. För bilen fanns även en serviceverkstad, som bland annat erbjöd snabbtvätt. Kvällstid tilläts bilägarna att själva meka med sina fordon i servicehallen.
Hela anläggningen kostade 8,2 miljoner kronor att uppföra, varav hotellbyggnaden drog 6,5 miljoner. För ritningarna svarade den stockholmska arkitektfirman Andersson & Båge.
1983 sålde Esso sina motorhotell vilka sedan dess heter Scandic.