Gun Sparrhoff, 58, är en av Hjärt-Lungfondens röster utåt. Hon hoppas kunna bidra genom sin berättelse, men vill som månadsgivare också främja vidare forskning.
En vecka före Guns 54:e födelsedag anordnade hennes arbetsplats en workshop. Under denna yttrade Gun orden "Jag känner mig så konstig", innan hon föll ihop över en kollega. Hon har själv inget minne av det, men har fått det berättat för sig. Det sista hon kommer ihåg är att hon visade arbetskamraten ett program på datorn. Sen blev allt svart.
Nästa morgon vaknade Gun upp på akuten.
Till skillnad från 95 procent av de som drabbas av hjärtstopp överlevde Gun. Inte heller fick hon av hjärnskador, vilket den överhängande majoriteten av överlevarna får. Under de nästan 12 minuter som det tog för ambulanspersonalen att nå fram, fick hon hjärt-lungräddning av kollegor. Tack vare deras handlingskraft höll Gun ut till dess att hjärtstartare var på plats. Hennes liv gick att rädda.
Nu för tiden firar Gun inte enbart sin födelsedag – hon firar även sin överlevardag.
– Efter händelsen har jag mina bonusår. De är värda att verkligen ta vara på.
Hur har detta påverkat dig?
– Det finns ett före och ett efter. Skillnaden är stor, men det är svårt att sätta fingret på det. Det har gjort mig ödmjuk, tacksam och ännu mer levnadsglad.
Gun menar dock att hon redan innan hjärtstoppet var mån om att ta tillvara på det livet.
– Kanske har det att göra med att jag är adoptivbarn, men jag har aldrig sett det som självklart att jag har en chans att leva detta liv.
Till en början var det svårt att ta in vad som hade hänt, men sex dagar efter hjärtstoppet fick hon en ICD, implantable cardioverter defibrillator, inopererad. Därefter kunde Gun åka hem. Fortsatt regelbunden vårdkontakt innebär att hon är under noga uppsikt. Hjärtstartaren sitter som en extra livlina, under hennes vänstra nyckelben. Om hjärtat återigen skulle stanna kommer den att ge en ordentlig stöt, för att få hjärtat att börja slå. Gun ser det som en stor trygghet.
Bland de många kreativa projekt som Gun tagit sig an är det senaste trädgården. Hon är ofta den som kommer med idéer, sedan hjälps hon och maken åt att förverkliga dem.
Innan hjärtstoppet var Gun en aktiv kvinna. Hon tränade inte sällan fem till sex dagar i veckan. Efter det som hände blev Gun tvungen att sakta ner. Sommaren blev en tid för trötthet och återhämtning.
– Den sommaren kände jag mig skör. Det är inte ett ord jag hade använt för att beskriva mig själv tidigare.
När hösten gläntade på dörren började krafterna komma tillbaka. Vardagslivet förblev, trots händelsen, relativt oförändrat. Gun brinner fortfarande för sitt jobb och försöker leva en aktiv livsstil. "Good enough" är dock en ny strategi som hon anammat.
Att uppmärksamma tecken på utmattning är något som Gun lärt sig den hårda vägen, då hon tidigare sjukskrivits för utmattning. Fastän hon trivs oerhört bra med sitt arbete, är hon därför mån om att hålla stressen på en hanterbar nivå.
– Livet är inte bara jobb. Även om jag älskar mitt arbete, finns det annats som är mycket viktigare.
Händelsen har naturligtvis även haft stor påverkan på Guns anhöriga.
Gun Sparrhoff och maken Jonny Holmberg. Att verkligen prata med varandra om det som hänt har varit väsentligt, för dem båda två. Gun talar ofta öppet om det som inträffade – det har hjälpt henne i läkandeprocessen.
Hur upplevde du det som partner?
– Det är svårt att sätta ord på känslan. Det var som att Gun dog, men att hon av ett mirakel kom tillbaka till mig. Att vi fick en chans till ett fortsatt liv ihop är helt otroligt.
För att värna om sina medmänniskor menar Gun att det är viktigt att man vågar ingripa om någon kollapsar. Det är bättre att göra så gott man kan än att inte göra något alls. Man ska inte falla hän åt "nånannanismen", som Jonny uttrycker det. Gun har upplevt i första hand hur oumbärlig hjälp är.