Vårdföretaget Omsorgsgruppen AB fick entreprenaden av Tunngatan, ett gruppboende för människor med måttligt till lindrig utvecklingsstörning. Företagets VD, Christine Leiris, är förvånad över avslaget från från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) eftersom man driver flera liknande boenden i Linköping.
IVO konstaterar i sitt beslut att företaget når upp till alla krav man ställer, med undantag för bemanningen som man anser är för låg. Hur hög bemanningen borde vara på ett boende som Tunngatan, kan myndigheten däremot inte tala om.
– Inte så konstigt, eftersom det inte finns några konkreta anvisningar, säger Christine Leiris.
Christine Leiris misstänker att IVO som en relativt ny myndighet, vill driva ärenden rättsligt för att hitta en rättspraxis att luta sig emot vid beslut.
– IVO siktar in sig på olika områden. Förra gången var det föreståndarskapet som man prövade i högre instans. Vi är inte ensamma om att få sådana här beslut. Det gäller alla privata utförare just nu.
Företaget har överklagat IVO:s beslut till förvaltningsrätten och väntar svar vilken dag som helst.
Enligt omsorgschef Peder Ellison är situationen problematiskt. Han tycker att IVO agerar stelbent och menar att beslutsfattarna, i den här frågan, inte har tillräcklig kunskap om målgruppen måttligt till lindrigt utvecklingsstörda.
– Det här är människor som har stor funktionalitet och kan klara stora delar av sin vardag på egen hand, säger han.
De är alla utvalda av socialtjänsten som vet, hävdar Ellison, vilka behov de enskilda personerna har. Skulle situationen ändras – någon flyttar och en annan med större behov flyttar in – är Omsorgsgruppen skyldigt att öka bemanningen och kan då få en ökad ersättning från kommunen.
– Vår bedömning är att människor som kan klara saker på egen hand också ska få göra det. Men enligt IVO är alla lika mycket utvecklingsstörda och det gör mig mycket förvånad, säger Peder Ellison.
Christine Leiris tycker inte att Linköpings kommun gjort en dålig upphandling eller att tjänstemännen bakom förfrågningsunderlaget borde kollat vilka krav som IVO kan tänkas ställa på en utförare.
– Nej, det handlar inte om det. I dagsläget har vi sju liknande gruppbostäder i Linköping, i princip alla har liknande bemanning som Tunngatan. Jag ser inte att man hade kunnat göra något annat sätt, säger hon.
Margareta Bohrns son är en av dem som väntar på besked att få flytta. Läget är akut för hans del. Hans lägenhet ska nu ska renoveras.
– Jag tycker det här är skandal, rent bedrövligt, säger hon.
Hennes son mår dåligt av ovissheten. Detta i kombination med att han bor i en byggmiljö har bidragit till att han under hösten haft två stora epilepsianfall, säger hon. Hennes son måste nu flytta till en tillfällig lägenhet och bo där några veckor för att sedan flytta tillbaka till sin gamla lägenhet och kanske kort därefter flytta till Tunngatan.
– Egentligen orkar han inte men det finns ingen annan lösning, säger Margaretha Bohrn.
Hon vet att IVO kan komma att driva ärendet till högsta instans vilket gör att sonens flytt kan dröja.
Han behöver komma till Tunngatan där bemanningen är högre än det serviceboende han bor i dag.
Margaretha Bohrn tycker att IVO:s bedömning känns konstigt. Hon säger visserligen inte nej till många anställda, men hennes son klarar sig i princip helt på egen hand. Det han behöver är viss närhet till personal på grund av sin epilepsi.
– Vi måste verkligen få ett besked snart, säger hon.