Lilian Starkenberg tar emot blommor och diplom. Flera veckor efter händelsen sitter känslorna fortfarande kvar.
Strax efter klockan 22.00 på julaftonskvällen skulle Lilian Starkenberg gå och lägga sig. Som vanligt gick hon fram till sitt sovrumsfönster för att dra igen gardinen. Precis innan radhusgatan i Berg försvann bakom tyget såg hon ett argt sken från sin grannes köksfönster. Lågor.
– Jag slängde på mig min kappa och tänkte: "Vad gör jag nu?". Det var helt tomt på gatan och nerdraget överallt. Jag tänkte att jag måste få tag på någon med ork som kan hjälpa till.
Hon sprang över till sina granne och började ropa och banka på rutorna. Där inne satt Sofia Tjäder och tittade på TV och dottern Alva Tjäder Bergström låg på sitt rum, båda trötta efter en lång julafton. När de öppnade dörren möttes de av Lilian som skrek. "Det brinner! Det brinner!"
De hittade en brandsläckare och sprang över till huset där det brann och larmade 112. Med SOS i luren kunde Sofia beskriva situationen för operatören.
– Det var en ljusstake på köksbordet, precis intill fönstret, som hade börjat brinna. Det såg ut som ett eldklot, lågan var säkert en meter hög.
De ringde på dörren och bankade på rutorna utan att få någon kontakt med sin granne. Alva sprang runt till baksidan.
– Jag såg att hon låg i sin säng och jag skrek och bankade på fönstret. Då vaknade hon och gick upp, säger Alva Tjäder Bergström.
Sofia Tjäder och dottern Alva Tjäder Bergström var redo att gå och lägga sig när de hörde sin granne banka på dörren.
Kvinnan gick ut till köket och såg branden. Hon fann sig snabbt och lade på en kökshandduk på lågorna och gick sedan mot dörren där grannarna stod. Sofia rusade in och lade en blöt handduk på elden för att kväva de sista lågorna. Strax sken gatan upp av blåljus när polis, ambulans och räddningstjänst kom fram.
Under onsdagen var de tre grannarna inbjudna till brandstationen i Ljungsbro för att hyllas av räddningstjänsten för sin insats. Stationsansvarige Krister Arnell var en av brandmännen som var där på julaftonskvällen.
– Utan deras ingripande hade vi haft en helt annan situation. Det kan gå lite olika vägar, men förmodligen hade det inte slutat så lyckligt.
På grund av pandemin fick ceremonin bli lite mer avskalad än vanligt. Räddningstjänsten brukar hylla liknande insatser ett par gånger om året.
Så här några veckor senare sitter händelserna fortfarande kvar. Tankarna på vilka små detaljer som hade kunnat förändra allt.
– Man borde vara glad och lycklig, men jag känner mig lite... tagen av det. Jag var i alla fall så lycklig när jag såg henne några dagar senare, det går inte att beskriva, säger Lilian Starkenberg.