Inne i samlingslokalen låg röklukten tät. Vid borden satt grannarna från Klockaregården 7-11 och väntade på besked. Några timmar tidigare hade de allihop hastigt fått skynda sig ut ur sina hem. Mot väggen stod ett bord med smörgåsar, vatten och kaffe.
Christi Garbo och hennes vän Elias Hashisho satt tillsammans vid ett av borden. Christis lägenhet ligger i uppgång elva i den bortre änden av huset, längst ifrån där det brann som värst.
Hennes pappa fick ett samtal tidigt på morgonen med budskapet: Det brinner, ut ur huset.
– Jag klädde mig snabbt och tog med en väska där jag har pass och annat som kan behövas. Sedan lämnade vi lägenheten, säger hon.
På vägen ut knackade hon på hos sin granne Elsa Johansson och hjälpte henne ut ur huset.
Elsa, som fick sällskap av sonen Lars, satt längre ned vid bordet och väntade på besked. Hon minns att hon vaknade av ett ljud men vet inte riktigt vad det var. Det kan ha varit Christis knackningar.
Var du rädd?
– Nej, jag är ganska lugn av mig, säger Elsa som bott i samma hus sedan 1968.
Hon fick höra att det inte skulle vara någon större fara med lägenheterna i hennes del av huset.
– Men vi behöver komma in för att hämta mediciner, säger Elsa.
I samlingslokalen fanns personal från räddningstjänsten, försäkringsbolag, polis och flera andra som kommit dit för att hjälpa till. De berättade om arbetet med att ta reda på vilka lägenhet som de boende kunde återvända till för att hämta nödvändiga saker.
I samlingslokalen fanns också Annelie Hjalmarsson. Hon bor i uppgång nio, närmare den värst drabbade delen i uppgång sju.
Hon är klar över vad hon tänker om det som nu hänt. Hon tror att branden har en naturlig förklaring.
– Jag tycker att det är viktigt att det framgår att det nog inte är någon här som tror att detta är ett attentat. Det är så lätt att det blir spekulationer bara för att det är Skäggetorp, säger hon.
På en bänk utanför samlingslokalen sitter Per-Arne Wisén och småpratar med Ella Andersson. Båda bor i uppgång elva.
Per-Arne, som bott i samma lägenhet i Skäggetorp i 36 år, fick inte med sig sin mobil och det är lite jobbigt, säger han.
Ella Andersson fick förvisso med sig sin mobil, men hon oroar sig för den finklänning som hänger på vinden. Den ska hon ha när ena dottern ska gifta sig senare under sommaren.
– Den är ju inplastad så jag hoppas att den är rökskadad, säger hon.
Hon vaknade vid halv sex av ett himla bankande, som hon säger.
– Jag trodde att det var byggjobbare som skulle bli klara inför midsommar, säger hon.
Hon gick tillbaka till sängen, men kort därefter så var det på hennes dörr det bankade och hon uppmanades att ta sig ut.
Både Per-Arne Wisén och Ella Andersson känner sig lyckligt lottade. Det de har hört så här långt är att deras hus klarat sig bra.
Men det är värre för flera av deras grannar i sjuan och nian, har de förstått.
– Det här går inte riktigt att greppa, men jag tycker synd om de som kanske blivit av med hela sin lägenhet, säger Per-Arne och Ella nickar instämmande.
Systrarna Mora och Shamiram Ayyo hann inte byta om utan stod i sina morgonrockar utanför samlingslokalen. De låg och sov när de vaknade av ett telefonsamtal från en släkting.
– Hon bor mitt emot oss och hade sett från balkongen att det kom rök från vårt hus. När alla i familjen hade vaknat sprang vi, säger Mora Ayyo.
– Vi ville bara ut, inget annat. Det handlade bara om att hela familjen skulle ut.
Utanför dörren hade trapphuset fyllts med rök. Systrarna beskriver hur det knappt gick att se och att det var svårt att andas.
– Om vi hade kommit några minuter senare hade vi kanske inte kunnat gå ut i trapphuset, då hade det varit för mycket rök. Vi tackar Gud att vi kom ut.
Efteråt tänker systrarna att det borde finnas ett gemensamt brandlarm i sådana här lägenhetshus, som kan ljuda i trapphusen.
– Det måste finnas i sådana här situationer. Eftersom det inte var rök inne i vår lägenhet hörde vi inget larm alls, säger Mora Ayyo.
Några timmar efter att de lämnat huset visste de inte om deras lägenhet tagit skada av rök eller vatten från släckningsarbetet.
– Vi vet inte. Vi ska ringa till vårt försäkringsbolag nu, just nu vet vi inte var vi ska ta vägen. Vi kanske ska få gå in och ta mediciner och annat som vi kan behöva.