Vår stad
Grands innehavare, Mathilda Eklund, uppgav att hotellet hade en snabb och uppmärksam betjäning. Personalen mötte resande vid alla tågs ankomst. För resande som kom med hästskjuts fanns stall och tillgång till foder. För 30 kronor i månaden serverades så kallade spisgäster frukost, middag och kvällsvard samt kaffe. I hotellets café serverades kaffefrukostar samt flera sorters öl, porter och vin.
Corren ironiserade över hotellets namn och menade att det var prydligt och bekvämt, men det kunde inte tävla med sin namne i Stockholm.
Hösten 1886, när arbetslösheten var omfattande i Sverige, ordnades på Grand ett informationsmöte om att emigrera till Brasilien. Vid mötet trängdes flera hundra intresserade i hotellets festsal. Informationen lämnades av den i Tannefors boende sjökaptenen Bohm. Han uppgav att arbetarna i Brasilien såväl behandlades som betalades väl. Senare samma höst erbjöds linköpingsborna även lektioner i portugisiska. I domkyrkoförsamlingens utflyttningslängd för åren 1886–87 redovisas tre emigranter till Sydamerika.
Vid sidan om hotellets lokaler inreddes även en rad butiker i byggnaden. Där öppnades apoteket Kronan men också såväl en pappers- som en modehandel. Det drevs även en separat biljardsalong i huset. En trappa upp hade Arbetarföreningen ett läsrum. Där kunde föreningens medlemmar läsa tidningar från olika landsdelar.
Grand hotell hade även en uppskattad trädgårdsservering. Efter diverse trubbel i slutet av 1920-talet drogs uteserveringens rättigheter in, vilket ledde till att den lades ned.
I mars 1928 övertogs restaurangen av Hushållsskolan Margareta, som också hade en butik i huset. Den verksamheten drevs till slutet av sextiotalet. Resanderummen och kaféet drevs, som särskilda verksamheter, även de vidare till sextiotalets slut.
Byggnaden stod färdig sensommaren 1884. Den uppfördes av byggmästaren Oskar Göransson efter Linköpingsarkitekten Janne Lundins ritningar. Byggherre var handlanden A E Andersson, som även låtit uppföra en rad andra byggnader i staden. I den kraftiga lågkonjunkturen hösten 1886 tvingades den högt belånade Andersson sälja fastigheten till ett nybildat bolag. Det ägdes av tre välkända linköpingsbor, trävaruhandlare J A Samuelsson, häradshövding Fredrik Karlsson och apotekare F G Lundgren.