Getterna, eller förresten alla djuren, i Valla är ett sedan många år omtyckt utflyktsmål för Linköpingsbor, särskilt barnfamiljer.
Men djuren har en viktigare uppgift än att ”bara" vara söta och roa besökare. Det här är inte vilka getter som helst. Det här är lappgetter. En ras som för inte så länge sedan var på väg att helt försvinna. I takt med att antalet getter i landet stadigt sjunkit så var alla de tre allmogeraserna, lappat, jämtget och göingeget på väg att helt utrotas. Utkonkurrerade av framavlade högmjölkande getter.
Förr kallades geten för fattigmansko, berättar Maria Persson som är djuransvarig för djuren på Friluftsmuseet. För den som inte hade råd med en ko, kunde en get vara lösningen. Den drog mindre lass, gav mjölk, som man gjorde smör och ost av, raggen som getens päls kallas – raggsockor var ursprungligen var gjorda ull blandat med getragg – användes till kläder och hornen kunde bli till knivskaft. Till slut blev det kött att äta och skinn att värma sig med.
Enligt föreningen Allmogegeten finns det uppgifter om att antalet getter i Sverige vid 1800-talets början uppgick till fler än 170 000. I dag är antalet några tusen, varav de flesta är förädlade mjölkgetter och endast något hundratal är oförädlade allmogegetter.
Den mest hotade rasen var lappgeten och det är skälet till att Friluftsmuseet Gamla Linköping – dit djuren hör till numer – beslutade sig för att delta i bevarandearbetet och upprätta en egen genbank i Valla.
Man kan tycka att lappgeten kommit lite väl långt söderut, och det är sant. Men inget hinder.
– Även om lappgeten är anpassad till renbetesområden och kargare förhållanden så trivs den bra här, säger Maria Persson.
Hon ansvarar för, inte bara en genbank, utan totalt fyra som ingår i friluftsmuseet Gamla Linköping. Utöver getterna ingår Kindahöns, mellerudskanin och gotlandskanin. Här finns också fler djur, som afrikansk dvärgget, jämtget, bjurholmshöns och några får på sommaren men de ingår inte i bevarandearbetet. Till hösten planeras en start av en genbank för värmlandsfår.
Att ansvara för en genbank är att ha koll. Superkoll. Det mesta ska dokumenteras och det följer regler för både köp, försäljning och märkning av alla individer. Alla individer har en form av stambok, som en stamtavla, som följer med från födsel till död. Varje år görs en rapport där uppfödaren rapporterar om födda och döda djur, eventuella sjukdomar och liknande. Den rapporten ligger också till grund för rapporteringen som görs till Jordbruksverket.
Totalt finns 8 lappgetter i Valla, plus tre killingar födda i slutet av april. Två bockar går för sig själva i en hage. Men det är bara den ena bocken, Måns, som är ”funktionell”. Kompisen Albin är kastrerad (ingår inte i genbanken) och finns med som sällskap eftersom getter är flockdjur och inte ska gå ensamma, berättar Maria Persson.
Hon pekar ut mot hägnet där getterna betar och säger att getterna, utöver allt annat, också är utomordentliga naturvårdare.
– Deras huvudföda är sly, blad och bark. Det ska de ha allra mest av. Sedan äter de också gräs och örter ibland. De här raserna är ju anpassade till Sveriges flora och vi behöver inte ge dem en massa processat fabriksframställt foder, för att de ska kunna växa. Tvärtom, de skulle förmodligen dö om vi plötsligt gav dem större mängder processat foder.
Det är vanligt att varje genbank håller sig med egen bock eftersom smittorisken ökar vid byte av djur mellan besättningar.
Varför ingen spermabank?
– Man ser helst att man använder så många bockar som möjligt. Har man en spermabank finns risken att det är för få individer som sprider sina gener.
Att sprida sina gener är den enda egentliga uppgift som bocken har vilket betyder att bockkillingar måste säljas. Om ingen vill köpa bockkillingen är slakt det som återstår.
– Men vi har faktiskt aldrig behövt göra det. Vårt mål är att sälja bockkillingarna till liv i första hand, säger Maria.
Genbanksarbetet har gett resultat. Enligt Maria ser man nu att antalet lappgetter stadigt ökar, vilket också ökar motivationen att fortsätta.
– Jag har världens bästa jobb, säger hon. Att få vara med djur hela dagarna och också undervisa både förskolebarn och skolelever om djuren och deras liv, bättre kan man inte ha.