Per Gessle har uppträtt i många olika skepnader under åren: Från sångare i påstått wannabe-punkband på 1970-talet innan genombrott, via Gyllene Tider och en tid som försöksdjupsint solist till Roxette och tillbaka till Gyllene Tider, Roxette och solokarriär igen. Däremellan sidoprojekt som The Lonely Boys, Peter Pop & the Helicopters, Pers Garage, Son of a Plumber, och alla de där sångerna han skrivit till svenska och internationella stjärnor (jaja, från The Pinks till Belinda Carlisle). Någonstans alltid en lättsjungen refräng, gärna en vissling, och en text som uttrycks i sin enkelhet.
Att det finns låtar att välja mellan råder det ingen tvekan om, när Gessle så bestämt sig för att för första gången turnera med sånger från hela sin repertoar. Att sångerna reinkarnerar svensk sommar och torde locka sin publik, är också utan tvivel. Ändå blir det så mycket bättre och så mycket större än ett blandband á la Gessles Greatest Hits.
Jag råkar ha sett sommarens turné en gång tidigare, och ja, jag skulle nog kunna råka kunna bli lite övernördig i detta sammanhang, men det här är bra, strålande och briljant. Oavsett om det är sånger från Gyllene Tider, Roxette eller solokarriären (med fokus på skivan Mazarin och nysläppet En vacker natt) lyckas Gessle och hans sju supportande musiker skapa ett tätt sound och spränga sig loss från originalversioner. Det är avskalade versioner av ”It must have been love” upptempoditon av ”Spegelboll” och ”Det hjärta som brinner”, och det är mellanakter där musiken och musikerna fyller ut. Fiolackompanjemang och Helena Josefssons lite svävande sång adderar till gitarrbaser och trumsolon. Gessle verkar entusiastisk. Hans scenutspel och även mellansnacken är mer uppsluppna än vid den konsert jag såg tidigare i somras.
Augustinatten faller in, liksom regn, men värmen från scenen och musiken håller kvar i sommaren. Ändå finns det ett ögonblick som i Linköping blir större än allt annat: Om det funnits tak att lyfta på Stångebro ikväll, hade det gjorts när Lars Winnerbäck äntrar scenen. Tillsammans framför de ”Småstadsprat”, ”Honung och guld”, och kvällens avslutningssång ”Min plats”. Och det är lyriskt fantastiskt just för att det händer och bara gör det här på Stångebrofältet i Linköping.
Självklart är kvällen Gessles i övrigt. Gessles och de där sångerna som tidsmässigt sträcker sig från Gyllene Tiders andra skiva daterad 1981 till årets släpp. 36 år av musik. 36 år av visselrefränger, nonsenstexter och popsuccéer. Och 36 år av svensk sommar.