Hej Gabriella Bark!
Tack för krönikan om ”urartad feminism” som du skrev på Nyheter24 för några dagar sedan. Den fick stor spridning på sociala medier och gav mig inspiration att berätta något som jag länge gått och funderat på.
Du skriver att ” hela jämställdhetsgrejen har gått så långt att männen har börjat tappa sin identitet” och att ”män inte längre får känna sig som män”. Du är inte ensam om dina åsikter, på sista tiden har det blivit inne att uttrycka sig nedlåtande om feminism, och slänga sig med märkliga påståenden som att ”genuspedagogerna på våra förskolor gör så att pojkar inte får vara pojkar”.
Då måste sådana som jag, som växte upp på 60- och 70-talet, gripa in och förklara det ni inte förstår: Att det handlar om frihet.
När jag gick i skolan fanns det en mycket tydlig norm för hur en kille skulle vara. Man skulle spela fotboll, vara stark och tuff, gilla mopeder och vara ointresserad av skolan. Och framför allt fick man inte vara vek eller intressera sig för något som uppfattades som tjejigt.
Den föreställningen ifrågasattes aldrig. Tvärtom, den hamrades in av pappor, gympalärare och de killar som uppfyllde normen och därför hade högst status på skolgården. Alla de andra killarna, som inte självklart uppfyllde kraven på hur en riktig grabb skulle vara, växte upp med en ständig känsla av att vara fel, att inte duga. Det behövdes bara små avvikelser från den hårda normen, att man hade glasögon, inte var så bra i gympa, eller gillade att läsa böcker, för att skoltiden skulle bli en utdragen plåga, kantad av dagliga hånfullheter och trakasserier.
Sedan dess har Sverige gjort en fantastisk resa. Tack vara alla genusmedvetna föräldrar, förskollärare och lärare får dagens pojkar växa upp med en mycket större frihet att få vara precis som de är, utan att vara låsta av någon norm, utan att behöva skämmas för sina intressen och sin läggning.
Jag blir varm i hjärtat när jag ser svenska förskolor där pojkar och flickor spelar boll, gör pärlplattor, hoppar i lerpölar och kör dockvagnar utan att någon talar om för dem vad som är killigt och tjejigt. Och jag blir lycklig när jag ser mina egna pojkar (jag har tre) och deras kompisar växa upp till unga män som definierar sin manlighet på ett mycket friare sätt än när jag var ung.
Så, Gabriella och alla debattörer på högerkanten, den feminism som ni hatar så intensivt har inte förkvävt den svenske mannen. Tvärtom, genusmedvetenheten som växt fram under de senaste decennierna har skapat en frihet som är långt mycket viktigare än möjlighet att få välja skola, elbolag eller pensionsförvaltare.
Den största frihet som den svenska mannen vunnit i det moderna Sverige är friheten att få vara sig själv. Det är en höjning av pojkars och mäns livskvalitet som vi i min generation har kämpat oss till. Och Gabriella, vi kommer inte att släppa den! Våra barn och barnbarn ska också få växa upp i denna nyvunna befrielse.
Nu väntar jag bara på din nästa krönika där du fokuserar på kvinnor. Får kvinnor vara kvinnor? Och vad menar du egentligen med att vara kvinna?