Vår stad
Stadens 43 gamla oljelamporna hade ersatts av 100 nya gaslyktor. Corren skrev att Linköping den aftonen visade sig väldigt annorlunda än tidigare kvällar. Stora torget lystes upp såväl av gatlyktor längs sidorna som av en gaskandelaber placerad mitt på torget.
Landshövdingen Gustaf af Ugglas lade vid ett möte i oktober 1859 fram ett förslag att låta bygga ett gasverk. Vid mötet demonstrerades med hjälp att ett minigasverk såväl en gasspis som en lampa. På torget hade en gasgatlykta placerats invid en av stadens gamla oljelyktor. Förundrade besåg Linköpingsborna nyheterna.
Stadsfullmäktige lät sig snabbt övertygas och beslöt redan i januari 1860 att bygga ett gasverk. Den verkligt djärva delen av beslutet var att verket skulle byggas och drivas av staden, inte som i flertalet andra städer av privata företag. Beslutet motiverades av att endast om staden var ägare skulle det allmänna erhålla största möjliga nytta av den dyrbara anläggningen. Gasverket blev Linköpings första allmänt ägda affärsdrivande verk.
Det var fastighetsägarna som dittills svarat för driftskostnaderna av de oljelamporna som hjälpligt lyst upp de mest centrala delarna av Linköping. Nu skulle det gälla att alla skattebetalare måste bidraga. Dock bestämdes att fastighetsägarna, handlarna och de offentliganställda tjänstemännen skulle betala lite extra. Dessutom skulle en extra årlig uttaxering på 50 respektive 25 öre av de män och kvinnor som ledde ett hushåll. Anläggningskostnaderna finansierades däremot genom ett lån.
Under gasverkets första verksamhetsår var Stora hotellet, restaurangerna och de större butikerna de största konsumenterna. Inomhusbelysningen sågs länge som en dyrbar lyx. Konkurrensen från de billigare fotogenlamporna, som slog igenom på 1860-talet, var också stor. Det var stadens välbärgade personer som lät installera hushållsgas.
En gång i månaden gick föreståndaren själv runt och läste av gasmätarna, skrev räkningarna och drev in avgifterna. När han under dagtid lämnade kontoret förväntades hans hustru hålla det öppet.
När gasverksstyrelsen 1886 begärde pengar till vissa nya satsningar blossade en het debatt upp om inte staden i stället borde satsa på el. En utredning genomfördes och i mars 1887 beslöt stadsfullmäktige med 18 röster mot 16 att hålla fast vid gasen. Strax därefter bröt livliga protester ut mot att gasverket tog ut oskäligt höga priser.
Fortsättning följer nästa lördag.