LINKÖPING
På grusgången som slingrar sig längs med Stångån ligger dansaren Liv Aira med benen utsträckta. Förutom vindes vinande är det alldeles tyst, men hon rör sig som om hon hade en inre bandspelare på. Rytmiskt och smidigt. Plötsligt dyker en joggare upp på vägen, han tittar lite på de fyra dansarna på vägen, sedan spurtar han rakt igenom gruppen.
En scen som växlar
Lite senare samlar Liv Aira och hennes kollegor ihop sina saker. De måste snabbt vidare till en ny plats i stan.
– Vi uppträder på sex olika platser i Linköping. Publiken följer efter oss i sällskap med en guide som berättar om platserna vi dansar på, säger hon.
Liv Aira är en av nio ungdomar som har haft dansen som sommarjobb. Under tre veckor har de övat för att kunna bjuda linköpingsborna på dans runt om i staden.
– Det är världens bästa sommarjobb. Fast, man får ju ganska mycket blåmärken av gruset, säger Olivia Carlsson och stryker sig över benet.
Det är minst sagt en annorlunda scen som dansarna har. Ständigt föränderlig, både på grund av väder och publik.
– För någon dag sedan dansade vi i ösregn. Men det gör inget, man blir härdad, säger Liv Aira.
Publiken är överallt
Även för de tre koreograferna är det varit annorlunda att arbeta med staden som scen. De har fått läsa på om Linköpings historia för att kunna bygga dansnummer som samspelar med platserna.
– Vi vill göra detta för att få ut dansen i det offentliga rummet och bjuda in dem som normalt inte går på en dansföreställning, säger koreografen Jessica Rezko.
Och det verkar de ha lyckats med. Förutom den publik som betalat biljett och följer efter guiden, stannar människor spontant när de ser uppträdandena. Andra stannar inte alls utan går rakt igenom dansnumret.
– Vad som helst kan hända. Det är det som är poängen med den här miljön, att göra det levande, säger Jessika Rezko.