En domstolsbyggnad är för de allra flesta människor en laddad plats.
Många hoppas förmodligen att helt slippa att inställa sig i rätten under sin levnad. Men alla är inte lika lyckligt lottade. Få tycker nog synd om grovt kriminella som förs in i rättssalen för att få sin sak prövad. Men i Linköpings tingsrätt måste brottsoffer och vittnen inställa sig, vare sig de vill eller inte. Det kan vara en ångestfylld, ja rent av skrämmande upplevelse.
Under de senaste tre decennierna har Raine Gunnar, 67, funnits på plats i tingsrättens lokaler.
– Jag är ofta den första person som den som kommer till tingsrätten möter, säger Raine Gunnar och berättar om den metod han utvecklat för att få en besökare någorlunda avslappnad:
– Jag behandlar alla människor med samma respekt. Det spelar ingen roll om det är en våldtäktsman, ett brottsoffer, eller ett vittne. Alla förtjänar att bli korrekt och vänligt bemötta.
Den som läser dessa rader ska dock inte luras att tro att Raine Gunnar är en person som inte kan säga ifrån om någon beter sig olämpligt. Tvärtom.
Jag har som kriminalreporter ofta studerat Raine Gunnar i aktion. En vanlig scen ser ut så här: En tonårskille kommer in i rättssalen och sätter sig på åhörarplats. Raskt är Raine Gunnar framme och säger med hög och myndig röst: " Här inne tar vi av oss kepsen!"
Nu för tiden är tonårskillar inte alltid vana att bli tillsagda att ta av sig huvudbonaden inomhus. Men jag kan garantera att den bakvända kepsen tas av fortare än kvickt när Raine höjer rösten samtidigt som ett ironiskt leende kan anas i den hårda masken.
– Det är mycket som står på spel i en rättssal och jag tycker det är rimligt att kräva ett visst uppförande av alla som befinner sig där. Jag bryr mig faktiskt inte om JO skulle ha synpunkter på att jag inte tolererar kepsar.
Raine Gunnar är född östgöte och fick ärva sitt ovanliga efternamn efter en soldat som begåvades med ett namn som anspelar på Gunnarstorp utanför Linköping. Efter att ha arbetat som betongarbetare började Raine som fångvaktare på Roxtunaanstalten. 1986 började han arbeta som vaktmästare och senare även som säkerhetsansvarig på tingsrätten. Under 15 år arbetade han samtidigt som deltidsbrandman i Malmslätt
– Jag har alltid gått till jobbet med lätt hjärta. Jag tycker helt enkelt om att träffa folk.
Raine Gunnars förmåga att snacka har åtskilliga gånger hjälpt honom i yrket. Även när han mött grovt kriminella individer som har lätt till impulsiva handlingar.
– Käften har alltid räddat mig. Jag bär hela tiden batong, men jag har aldrig behövt använda den. Det tycker jag är ganska bra.
När man pratar med människor som känner Raine är det få som tror att han verkligen ser fram emot att bli pensionär.
– Men jag tycker faktiskt det känns skönt.
Som den nyfikna person Raine är tycker han om att resa. Listan över länder han besökt kan göras så omfattande att denna artikel skulle bli alldeles för lång om endast hälften skulle nämnas. Låt oss bara här kort inflika att han två gånger smittas av malaria och att han en gång var nära att bli rånad av pirater (han snackade sig ur situationen).
– När jag är ute och reser går jag alltid fram till första bästa person jag träffar och hälsar. Det fungerar överallt, säger Raine som snart ser fram emot en ny resa tillsammans med sina två vuxna söner.