Galina Tol-Fakkar önskar att mobilanvändande förbjuds även när man cyklar.
Det var på väg till en gruppträning på Tinnerbäcksbadet som Galina på en smal gata i Ramshäll såg en ung kille komma cyklandes mot henne. Killen kom närmare och närmare med näsan rakt ner i sin mobiltelefon och med hörlurar i öronen. Hon började då plinga med sin ringklocka och sedan försökte hon även med att skrika för att påkalla hans uppmärksamhet. Men han reagerade inte alls och fortsatte cykla rakt mot henne. Efter att ha försökt ta sig så långt ut i vägrenen som möjligt blev till sist en kollision oundviklig och hon tvingades kasta sig av cykeln.
Galina Tol-Fakkar beskriver att hon, troligtvis av chock, tappade medvetandet och tror hon låg i cirka fem minuter innan det kom personer och kollade hur det var med henne, samt ringde ambulans. På sjukhuset förkunnades det att hon brutit armen.
– Jag kände ingen smärta direkt, det kom först senare. Man kände sig snarare omtumlad.
Cyklisten hade av allt att döma fortsatt cykla iväg från olycksplatsen utan att överhuvudtaget kolla hur det var med henne.
Händelsen polisanmäldes men på grund av att det inte fanns någon kameraövervakning på platsen tror inte Galina att den kommer leda någonvart.
Händelsen har gett Galina en tydlig åsikt i frågan om mobilens vara eller icke-vara i cykeltrafiken.
– Jag tycker det ska förbjudas på samma sätt som när man kör bil. Man utsätter andra människor och sig själv för risk. Vill man prata i telefon kan man stanna och sen prata. När man håller på med mobilen har man ingen aning om vad som händer omkring sig. Det märkte jag på killen som jag mötte, han var helt avtrubbad.
Trots att hon hade tur i oturen och "bara" bröt armen beskriver hon att incidenten gett andra, mer psykiska, konsekvenser.
– Jag tror inte jag kommer våga cykla igen. Jag är 76 år gammal och har cyklat hur länge som helst. Det har aldrig varit några problem för mig. Men det här kommer alltid finnas kvar i mitt huvud, säger hon.
Galina beskriver att hon är hurtig och tränar ofta. Bland annat cyklade hon tio kilometer varje dag till och från arbetet som barnmorska på US fram till förra året när hon gick i pension. Hennes goda fysiska status tror hon är en stor anledning att hon inte fick några andra fysiska skador.
I dagarna kommer Galina att besöka sjukhuset och se om hon kan ta bort gipset. En dag hon längtat efter. Med tanke på att hon är ensamstående har hon ofta tvingats ta hjälp av sina döttrar (som bor i Jönköping respektive Värmland), grannar och gamla arbetskollegor från US för att hon ska kunna klara av vissa vardagssysslor.
Utöver dessa vill hon även rikta en stor tacksamhet till de som hjälpte henne direkt efter olyckan.
– Jag har velat skicka en "Dagens ros", men jag har inte kunnat på grund av armen. Så jag tackar nu istället!