I höst ska en renovering av domkyrkans torn inledas och pågå under flera år. Karl-Axel "Gacke" Aspeqvist har mycket att berätta om senast det begav sig.
Det nuvarande ärggröna koppartaket kom på plats i samband med en omfattande renovering i mitten på 1960-talet. Då var dock Gacke Aspeqvist inte med, visar det sig. Däremot gjorde han flera plåtslagarjobb på tornet innan dess, under 50-talet och början av 60-talet.
– Ja, titta här ska du se, säger han och bläddrar i ett gammalt fotoalbum.
Trots att fotografierna är små och svartvita svindlar det till i magen när jag tittar på dem. Hundra meter upp i luften sittande på en liten gungliknade träbit...
Var du inte rädd?
– Näe. Man vänjer sig fort. Fast när jag skulle fästa vajern till själva hissanordningen och fick klättra allra högst upp med hjälp av åskledaren var det lite läskigt, erkänner han.
Vi träffas i Norrköping, där 87-årige Gacke Aspeqvist bor sedan fem år tillbaka. Det var kärleken till numera sambon Lillemor som fick honom att lämna barndomsstaden Linköping efter dryga 80 år.
– Ja, jag är född och uppvuxen på Garvaregatan och stolt medlem av Tanneforspojkarna, meddelar han.
Det var också där, i Tannefors, som han fick sitt smeknamn.
– Haha, ja när jag hade lärt mig gå fick jag leka utanför huset, fäst vid ett rep i ett stuprör så att jag inte skulle smita. Jag kunde inte säga Karl-Axel, så när folk frågade vad jag hette sa jag "Gacke". Och det har följt med mig sedan dess.
Plåtslageriet ligger i släkten, både pappa och farfar var plåtslagare. Och som 14-åring började Gacke som lärling först på samma firma som fadern, men ganska snart på Folke Plåt.
– Det var 28 maj 1950 och då hette firman Folke Johansson Plåt, om man ska vara noga. Det blev 50 år och lite till där innan jag gick i pension 12 oktober 2000.
Minnet är det som synes inget fel på, även om Gacke själv hävdar att det blivit sämre.
– Ibland har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår, säger han och skrattar.
Men jobben på domkyrkans torn minns han väl och uppskattar att han var med och reparerade sprickor i det gamla koppartaket vid ett tiotal tillfällen.
– Det var ju smutsbrunt till färgen. Det man bytte till på 60-talet var färdigoxiderat, alltså ärggrönt från början. För att det ska ärga på naturlig väg måste det finnas saltvatten i närheten. Som här i Norrköping, förklarar han.
Han berättar om alla trappor och stegar man först var tvungen att forcera för att komma upp till jungfruburen, halvvägs upp i tornspiran, där den vevdrivna vinschanordningen stod.
– Vi var alltid minst tre stycken. En som hängde utanpå tornet och bytte ut och falsade ny kopparplåt, en som vevade och en som satt i den öppna gluggen och skötte kommunikationen dem emellan.
Det spektakulära arbetet lockade ofta en hel del nyfikna åskådare på marken nedanför. Och inte sällan förvandlades underhållsarbetet till ren underhållning, när plåtslagare Gacke med dödsförakt tog spjärn med fötterna mot torntaket och hans gungliknade stoppbräda förvandlades till en slänggunga högt där uppe.
Trots det och den med nutida mått mätt undermåliga säkerheten kan Gacke inte minnas några allvarliga tillbud.
Värre var det 20 januari 1965, ett annat datum Gacke Aspeqvist aldrig glömmer. Då föll han huvudstupa åtta meter ner från ett tak i Johannelund. Han bröt båda handlederna, vänster armbåge, höger ben och krossade vänster knä.
– Och jag hamnade med huvudet rakt i min verktygslåda, så ansiktet blev också ganska tilltygat. Jag låg på lasarettet i ett halvår med gips överallt. Nygift var jag också, det hände bara några månader efter bröllopet. Men det kunde ju gått riktigt illa, jag är tacksam att jag överlevde.