Ett kort referat för er som inte hunnit:
"Fittstim – min kamp" är en tv-serie som handlar om Belinda Olssons 40-årskris. På ett snyggt ihopklippt och ofta underhållande vis får vi följa hennes tankar om både det ena och det andra, men framför allt om den feminism som hon fortfarande vill vara en del av men inte känner att hon riktigt är.
Så varför så mycket diskussion kring detta? Jo, det handlar om att Belinda Olsson och SVT försöker lura oss att "Fittstim – min kamp" (Obs extern länk) är något annat än vad det är. Och det är inte schysst. Här är några exempel:
1 SVT låtsas att programserien är någon sorts skildring av den moderna feminismen. Det är den inte. Programmen är en skildring av Belinda Olssons personliga grubblerier, och i dem ingår att hon retar sig på moderna påfund såsom ordet hen och kvinnor som kämpar för rätten att bada i bara badbyxor. Påfund som är viktiga för några få, men som inte rimligen borde störa Belinda Olssons värld. Det finns tiotusentals andra förskolor. Det finns hundratals andra badhus än Aq-va-kul i Malmö (som om inte namnet är skäl nog för bojkott). Det enda skälet att ha med dem är att de är lättare att förlöjliga än människor som jobbar på kvinnojourer.
2 Belinda Olsson blandar in andra människor i denna offentliga krishantering, och försöker därmed lura oss att hon låter alla sidor komma till tals i sin "skildring av feminismen". Men vad är det vi får se egentligen? Gudrun Schyman äter muffins medan Belinda Olsson håller monolog. Ebba Witt-Brattström sitter gömd i en källare utan facebook. En genuspedagog dansar lite larvigt i närbild, och precis när hon börjar förklara vitsen med genuspedagogik avbryts hon på klassiskt "Debatt"-vis. En hjärnforskare säger intressanta saker som sedan medvetet misstolkas av Belinda Olsson.
3 En av Belinda Olssons grundteser är att det "är för lite humor och självdistans" i feminismen. Det är ju bullshit. Mycket av den allra roligaste humor som görs i detta land råkar tvärtom ha en tydligt feministisk vinkel. Några spontana tips att googla på: Liv Strömquist, Nanna Johansson, Magnus Betnér, Bianca och Tiffany Kronlöf, Kawa Zolfagary.
Var detta landar återstår att se. Så klart ger ett så här uppmärksammat program bränsle till nättrollen, som liksom Belinda Olsson helt missar att feminism fortfarande till största delen handlar om saker som stopp för våldtäkter, lika lön för lika arbete och överlag samma möjligheter oavsett kön.
Å andra sidan har vreden efter premiärprogrammet gjort att en rad viktiga, vettiga texter av personer som Moa Svan, Marimba Roney och Maria Sveland fått stor spridning på debattsidor och facebook. Så det finns en liten chans att SVT:s oärliga publiksiffrejakt så småningom faktiskt leder till den nyanserade debatt Belinda Olsson påstår sig vilja få igång.
Men först ska vi genomlida ännu en timme av knas, himlande ögon och förlöjligande av människor som vill något. Tur att man inte måste titta.