Pingsthelgen brukade vara den stora bröllopshelgen. Det stammades ja i kyrkor, rådhus och ute i naturen i hela landet. Numera gifter vi oss året om. Och det är en friare tid både vad gäller vem vi gifter oss med och hur.
Brudmodet har däremot inte förändrats så mycket. Det handlar om variationer på en vit klänning, en bukett och en frisyr. Men brudklänningen säger ändå en hel del om tidsandan den bars i och om trenderna som gällde. Den säger också något om personen som valde just den klänningen just då.
Vi mötte upp med fyra kvinnor som gift sig under fyra olika årtionden och bad dem berätta.
Nahreen Odisho, Linköping
Gifte sig 9 maj 1990 i Bagdad, Irak
De flesta assyrier gifter sig numera i vit brudklänning men Nahreen ville ha traditionell dräkt i kyrkan. Den vita klänningen bar hon istället på festen på kvällen.
– Jag tycker mycket om traditioner och vill värna dem så det är därför jag gjorde så. Sen är det lite roligt också.
Nahreens riktiga bröllopsklänning fick stanna kvar i Irak när hon flyttade till Sverige. Men midjebältet, halsbandet och huvudsmycket i silver kunde hon ta med. Eftersom hon är sömnadskunnig har hon sytt liknande klänningar som den hon gifte sig i sedan hon kom hit.
Den riktiga bröllopsdräkten fick hon av sina svärföräldrar som den assyriska traditionen bjuder. En långklänning i sammet med rostfärgade detaljer och pärlor.
– För oss är det speciellt att det ska vara lite glittrigt.
Huvudsmycket läggs på huvudet efter ceremonin i kyrkan. Under smycket bärs en svart sjal och på huvudet fästes också en vippa med fjädrar. Därtill får man gärna ha många smycken som klirrar vackert när man dansar.
Förr kunde ett assyriskt bröllop pågå i sju dagar. För Nahreen och hennes man varade det i två dagar.
Bröllopsdagen började tidigt.
– Det är tradition att mannens släkt kommer och hämtar bruden och hennes familj klockan 6 på morgonen. Det är jätteskönt, klockan 12 var allt klart och jag kunde gå till frisören och fixa håret, ta på festklänningen och åka till lokalen!
Nahreens svärfar är präst och höll i ceremonin som varade i ungefär en timme. Efteråt samlades alla utanför kyrkan där gästerna dansade framför brudparet. Dansen fortsatte på väg hem till Nahreens make där alla åt frukost.
Till festen på kvällen kom mellan 250 och 300 gäster.
– Det var litet! Bara nära släkt. Men vi är stora familjer. Vi hade inte så mycket mat, eftersom det var på 90-talet och krig. Men vi hade en tårta med nio våningar!
Anja Glendor, Linköping
Gifte sig 23 september 1978 i Kokemäki, Finland
– Det var absolut inte sådant man skulle lägga pengar eller mycket planering på. Det viktiga var att få en fin dag tillsammans med våra närmaste.
Anja Glendors vackra kjol och sjal i naturvit ylle med volangkant, köptes i en liten butik i Fagersta, där hon och den blivande maken bodde.
– Jag tänkte att jag kunde använda den vid andra tillfällen också och det har jag gjort, särskilt sjalen.
Till kjolen och sjalen bars en enkel t-shirt, praktiska skor och ett hängsmycke från Kalevala, ett finskt, klassiskt smyckesmärke som hade ett stort uppsving på 70-talet. Buketten bestod av blommor i gult, vitt och blått, ett sätt att plocka upp både de finska och svenska färgerna.
– Jag tycker mycket om blåklint. De var svåra att hitta i september men butiken lyckades!
Bröllopet hölls i ett kapell i Anjas hemort Kokemäki. Bara föräldrar och syskon hade bjudits in. Resten av släkten fick vetskap om bröllopet genom en annons i tidningen.
– Det var nästan ingen som gifte sig då. Det var ingen stor grej. Folk blev sambos istället. Man var emot alla traditioner då, mot jul, mot allt. Begreppet ”alternativ jul” blev populärt. Jag tror det hade att göra med att alla jobbade, ingen var beredd att laga jättemycket julmat eller förbereda bröllop.
Ceremonin hölls av en präst i bekantskapskretsen, på både finska och svenska. Efteråt intogs middag på restaurang.
– Det var en allmän restaurang. Det var vi i ena änden och ett annat bröllop i den andra. Och det var dans. Så det var lite kul på det sättet, det blev lite fart.
Det dansades bröllopsvals men också finsk humpa, en rask och skuttig pardans. Bröllopsmiddagen bestod av fisk och en efterrätt gjord på kvarg och bär.
– Och så tårta då. Som vi inte heller hade haft någon större åsikt om.
Dagen efter var det kaffekalas hemma hos Anjas föräldrar för de släktingar som bodde nära, så de fick en liten del av det hela.
– Och när vi kom till Sverige så visste ju de som hade sett annonsen. Så det blev mycket festande efteråt av olika slag. Min man fick till exempel sin svensexa i efterhand. Så traditionerna fanns ändå, men det blev bakvänt!
Anne-Charlotte Weinhardt, Ulvåsa
Gifte sig: 18 juni 1966 i Grödinge kyrka
– Hagaprinsessorna var ju vårt ideal så jag ville ha en lite klassisk klänning, berättar Anne-Charlotte som kommer från släkterna Ulfsparre och Sparre.
– Den var gjord i konst-duchesse. På den tiden skulle det vara nytt. Jag har hur mycket gamla ärvda kläder som helst, men det ville jag inte ha. Slöjan var också ny.
Klänningen köptes i Stockholm på Sidenhuset eller möjligen varuhuset Joseph Leja. Kronan var ett lån från släkten Trolle, som en vän till familjen arrangerade.
I brudbuketten fanns röda rosor och vita fresia.
– Jag har alltid älskat fresia. Det var en stor bukett med murgrönor som hängde ner.
Skorna i vitt skinn hade låga klackar. Dagen krävde mycket promenerande i trädgården, där fotografen skulle ta sina bilder, så fötterna behövde skonas.
Skorna köpte Anne-Charlotte för ettöringar.
– På den tiden betydde det lycka att köpa skor för ettöringar! Så jag sparade och sparade och gick in i affären med en hel påse. Det gick bra, de kände ju till traditionen.
Bröllopet hölls i Grödinge kyrka. Anne-Charlottes makes morbror var präst och själv leddes hon in av sin pappa. Gästerna bar frack och långklänning. En del gäster bjöds enbart till vigseln, men omkring 60 personer följde med till middagen på gården Wiad, mellan Södertälje och Nynäshamn. Anne-Charlottes pappa som var agronomie doktor var duktig på att hålla tal och hade skrivit ett långt tal på hexameter. Efter middagen var det dans och lite allmänt mingel, men inga lekar.
– Sen lämnade vi gästerna och åkte till Foresta och dagen efter reste vi till Grekland. Och min man som är historiker började första dagen med att gå ut på ett gravfält och stirra på några stenar… medan jag stod i skuggan under ett olivträd (skratt).
Eva Almroth, Norrköping
Gifte sig 2 maj 1987 i Simonstorps kyrka i Norrköping
– Jag tittade på brudklänningar ihop med min blivande svägerska men hittade inget jag ville köpa. Mamma var duktig på att sy, så jag tänkte att kan inte jag kan ju hon. Vi sydde ihop. Hon hjälpte mig med livet som behövde tas in flera gånger.
Inspiration till klänningen hittade Eva i Vecko-Revyn, även om hon hade skissat på något liknande själv ett tag.
– De skrev jättemycket om bröllop och brudklänningar den våren vi skulle gifta oss. En kompis till mig sydde den vågade varianten i samma tidning, med bara axlar. Folk i kyrkan utbrast ”åh!”. Det var oanständigt, men hon var döläcker.
80-talets brudklänningar var ofta rejält puffiga med mycket tyg i kjolen och stora ärmar. Evas klänning hade inte de obligatoriska axelvaddarna, men en kjol med extra mycket tyg baktill och ett litet släp.
– Mitt tyg var jättedyrt minns jag. 988 kronor! Och jag fick åka till Linköping och köpa det.
Bröllopen avlöste varandra bland hennes vänner under de här åren.
– Nästan alla gifte sig då. Det gällde att vara fort ute med inbjudan. Så att man fick gäster. Det var fyra-fem bröllop per år på sommaren.
Eva och hennes man hade lysning och hon tror att de var bland de sista som hade det. Vigseln skulle kungöras tre söndagar i rad i bådas församlingar för att eventuella hinder för äktenskapet skulle hinna framföras av församlingsmedlemmarna.
– Det var ganska praktiskt att ha lysning. Alla gästerna kom hem till mina föräldrars hem före bröllopet och man fick chansen att prata med alla var och en för sig och öppna paket i lugn och ro.
95 gäster räknades in på festen som bjöd på en blandning av hemlagat och catering samt mycket lekar, sång och uppträdanden.
– Bruden och några andra tjejer kunde få förbundna ögon medan fem killar fick ställa sig på en stol barfota och så skulle man hitta sin mans fötter. Det var många igenkänningslekar. Och många samspelslekar. Hänga tvätt med en arm var och sådana saker.