I Ayia Napa bor det runt 4 000 personer året runt. Men under högsäsongerna får staden 40 000 "invånare".
– Jag vaknade fan vid 22 ikväll. Man börjar bli rätt sliten.
Klockan är 03.20. För många av ungdomarna som står utanför klubben Solsidan är natten fortfarande ung. Svettiga i sina ljusa kläder tar de en svalkande paus från den dunkande lokalen. Ute är det 24 grader varmt.
– Det har blivit mycket supande varje dag. Det är nog inte så bra, säger en kille som satt sig ner intill en container på gatan. Det här är resans fjärde kväll.
Hans kompis påminner honom att det är studentvecka när de kommer hem till Sverige.
– Just det. Då blir det mer supande. Men det är inte förrän på tisdag va?
– Nej, på måndag!
Killen vid containern suckar lite.
– Aja, det blir kul.
Varje år reser hundratals blivande studenter från Linköping utomlands för en vecka med fest och sol. Resorna går till spanska Magaluf, grekiska Rhodos eller till den just nu mest populära destinationen – cypriotiska Ayia Napa. Egentligen är det fortfarande skoltid men eftersom betygen redan är satta så blir den här näst sista veckan lite av en gråzon för de flesta skolor. Många av resenärerna löser det genom att sjukanmäla sig.
– Det där är en studentaktivitet vi vet förekommer och någonting vi pratar med våra studentkårer om. Det är en privat aktivitet de åker på och får de inte ledigt åker de ändå. Det kan inte vi ansvara för, det är myndiga elever. Vi har inga repressalier vi kan sätta in, och kanske inte bör ha det heller, säger Magnus Johansson, områdeschef på Berzeliusskolan.
På flygplatsen i Larnaca, någon mil från Ayia Napa, sitter de tre tjejerna Enya Gren, Andrea Andersson och Klara Nilsson och väntar på att bussen från reseföretaget Nordic Invasion ska komma. De sticker ut lite då de tog studenten redan förra året. Då gick resan till Rhodos.
– Förra året var det väldigt mycket fest. För mycket. Så i år ska vi göra lite annat.
Blir man lite utbränd efter en sådan här resa?
– Ja, det blir man! Man blir ganska sjuk efteråt. Nu när man jobbar så vill man inte bränna ut sig helt.
Valet av Rhodos var de ganska ensamma om bland Linköpingsungdomarna förra året, de flesta åkte till Ayia Napa.
– Det var bra, då kunde man vara lite mer fri. Utan risk att skämma ut sig, säger Andrea.
– Jag bryr mig inte så mycket. Man tar studenten och sen träffar man ju inte sina klasskamrater igen. Och det ingår ju lite att skämma ut sig, säger Enya och får medhåll av sina kompisar.
En kille i en orange t-shirt som det står Nordic invasion på dyker upp. Det är dags att gå till bussen.
Ayia Napa har bara drygt 4 000 fasta invånare. Mer eller mindre allt i staden kretsar kring turism – och festande. Och festandet kretsar till stor del till området runt gatan Louka louka, eller som många kallar den: Den brittiska bargatan.
Längs med nattklubbarna trängs berusade europeiska turister från framförallt Storbritannien och Skandinavien. Här får turisterna också hantera de ökända inkastarna som står utanför nattklubbarna och försöker få in gäster.
– Den är lite läskig till en början för att alla försöker dra in en. Men annars är den jävligt cool, säger en tjej från Linköping som är ute med ett gäng andra blivande studenter från Linköping.
Klockan är 01.20 och för de flesta i gänget är det här första kvällen.
– Vi vaknade vid 06.00 i morse och tog första ölen på flygplatsen. Sen blev det öl på flyget, när vi kom fram, till lunchen, innan vi gick ut och öl nu, säger en av killarna.
På ett hotell i stan har resebyrån Nordic invasion anordnat ett poolparty. Klockan är 14.20 och termometern visar 34 grader i skuggan. På poolområdet kan det få plats 2 000 personer berättar Ronja Åbrink från Nordic invasion. Hon är från Ljungsbro och har jobbat för företaget i sju år.
I dag är det bara närmare 30 badande på plats.
– Det var många som festade hårt i natt och det är väldigt varmt så många håller sig nog på hotellet än så länge, säger Ronja Åbrink.
Olivia Isaksson, Olle Sjöholm och Edvin Ahlgren njöt i fulla drag sina första dagar i Ayia Napa. "Vi hade hört innan vi kom hit att det var väldigt grisigt och sliskigt. Vi älskar det".
Några som trotsar både bakfylla och stekande sol är Olivia Isaksson, Olle Sjöholm och Edvin Ahlgren som snart tar studenten från Anders Ljungstedts gymnasium och Praktiska gymnasiet.
Vad hade ni hört om Ayia Napa innan ni åkte?
– Klamydia, mycket fylla och jävligt grisigt och sliskigt. Och så är det också, jag älskar Ayia Napa, säger Olivia Isaksson.
Precis som många andra av ungdomarna har hennes mamma varit orolig inför resan.
– Hon har varit jätteorolig och trott att det ska hända massa hemska saker för att jag är tjej.
Har du varit orolig?
– Nej!
Har du upplevt något obehagligt här?
– Nej, absolut inte.
De flesta Linköpingsungdomarna har bokat sin resa med företaget Nordic invasion som specialiserar sig på just den här typen av resor. Företaget grundades 2011 av Folkungaeleven och Sjögestadbon Carl Lucas Löfgren.
Ronja Åbrink uppskattar att det är ungefär 300 ungdomar från Linköping i Ayia Napa den här veckan, varav 200 har åkt med Nordic invasion. Totalt under säsongen gissar hon att 500-600 Linköpingsbor har varit här.
– Eftersom Linköping har sina stora baler utspridda på flera veckor åker inte alla elever hit samtidigt, som många andra städer gör, säger hon när hon satt sig ner i en stol utanför klubben Solsidan.
Ronja Åbrink från Ljungsbro har jobbat som guide för reseföretaget Nordic invasion i sju år. "Jag åker aldrig på en sådan här resa när jag själv har semester. Jag bokar gärna en villa någonstans med mina vänner, har lite poolhäng, grillar, dricker vin, spelar kort- och brädspel. Det är min drömsemeter."
Den före detta katedraleleven fick anställning på Nordic invasion efter sin egen studentresa till Magaluf 2017.
– För det mesta sitter jag på kontoret i Stockholm och jobbar med själva planerandet av resorna. Jag jobbar också mycket med sociala medier. Men jag brukar åka ner för att stötta upp under studentveckorna, säger hon.
Och det behövs uppbackning under studentveckorna. Sena nätter med hundratals fulla ungdomar tar på krafterna. När vi träffar Ronja är klockan 23:15 och mycket återstår av arbetspasset.
– Solsidan och Grabbarna grus stänger 02:30. Efter det brukar många av våra resenärer bege sig till Aqua som har öppet till 07:00, så då följer vi med dem.
"Grabbarna grus" är ett av de mest populära tillhållen för de svenska ungdomarna. Den ligger, precis som det andra svenskstället "Solsidan", en bit avsides från den centrala och mest klubbtäta gatan.
Hur orkar du fortfarande med det här?
– Jag hade inte orkat köra en hel säsong längre. Och det gör jag ju inte längre utan jag åker ju bara ner på studentveckorna, sen åker jag hem och kör mitt kontorsjobb som vanligt. Men man laddar ju upp med energi under året för de här veckorna, säger 25-åringen.
Hundratals ungdomar som är långt hemifrån och med en nästintill oändlig tillgång på alkohol bäddar så klart för lite utav en kaosartad tillställning. Inte minst på den så kallade Brittiska bargatan. När natten går mot dag tilltar fyllenivåerna. Några gråter, andra spyr, de flesta är bara allmänt berusade. Det här är något Ronja Åbrink har sett flera gånger om.
Vad har ni för ansvar för ungdomarna som är här?
– Vi kan ju inte bestämma över någon. Alla som är här är 18. Men behöver någon hjälp, har de frågor, eller vad som helst har de våra nummer. Vi ser till att alltid vara ute på klubbarna och barerna på kvällarna, vi är alltid nyktra när vi jobbar på klubbarna för att finnas tillgängliga. Men sen hjälper vi dem också att ha kul, ser till att de får den bästa resan.
Är det inte stressigt att hantera en så stor grupp berusade tonåringar?
– Så är det ju. Men vi som är här har gått en fem veckors lång guideutbildning där vi har gått igenom många olika moment där vi fått lära oss hur vi ska hantera vissa situationer. Om någon kommer fram och säger att den vill hem men dennes vänner inte vill det så ser vi alltid till att en guide följer personen hem. Vi tar det säkra före det osäkra.
Hur osäkert är det här då?
– Inte särskilt, skulle jag säga. Det är en turistort och de flesta är ju här bara för att ha kul. Men sen kan du ju alltid hamna på en bakgata och då kan det bli osäkert och du ju ska ju inte börja mucka med fel personer. Men jag skulle inte säga att det händer mer skit här än i Sverige.
Hur är situationen för tjejer här, jag tänker med risken för övergrepp och sexuella trakasserier?
– Det är väl lite samma sak där. Jag tror inte det händer mer här än vad det gör hemma i Sverige. Det är inte min bild i alla fall. Men det är klart att det händer här. Jag har inte tagit hand om sådana fall men jag vet att jag har haft kollegor i Magaluf som har fått göra det, säger Ronja Åbrink och fortsätter:
– Sen självklart, vi säger alltid till våra resenärer att vi inte kan garantera din säkerhet när du går på brittiska bargatan. Vi kan inte garantera att killar inte kommer att tafsa och sånt där. Vi är ju väldigt tydliga med att vi inte rekommenderar de barerna.
Det finns tillfällen då Ronja Åbrink känt sig otrygg på jobbet. Under hennes första säsong i Magaluf skulle hon och en annan kvinnlig kollega följa ett berusat killgäng hem och ett stort slagsmål med ett annat gäng utbröt.
– Vi kunde inte göra någonting och de bara fortsatte att slå varandra. Det har skärrat mig lite, säger hon och fortsätter:
– Det är också obehagligt när man ser någon bli för full, alltså så full så att de däckar. Oftast vaknar de, men det finns ju tillfällen när man måste kontakta ambulans eller ta dem till sjukhus. Det är obehagligt att vissa kan dricka sig så fulla.
Någon kilometer utanför centrala Ayia Napa har Svenska kyrkan en lokal. En av de som jobbar där är Camilla Asprou som har bott på Cypern i 25 år. De första tjugo åren arbetade hon inom turistbranschen, sen kom pandemin och då hon bytte över till kyrkan.
– Det är inte särskilt många ungdomar som kontaktar oss här nere, men det är en del föräldrar som hör av sig innan deras barn åker ner, för att försäkra sig om att det finns några som kan hjälpa till, säger Camilla Asprou i det svalt luftkonditionerade rummet.
"Det är framförallt glada ungdomar som man möter här. Den här misären, som också finns, är inte lika mycket. Men det är klart att några hamnar fel när det är tusentals ungdomar som ramlar ner här på samma gång", säger Camilla Asprou på Svenska kyrkan i Ayia Napa.
– Men vi är ju ingen myndighet så att vi kan hjälpa till direkt, men vi kan vägleda folk som hamnar i en situation där det behövs. Till sjukhus, polis eller ambassader till exempel.
Under några veckor varje studentsäsong brukar de vara ute på gatorna på kvällarna för att möta ungdomarna.
– De är jättefina de allra flesta. 99,9 procent av alla vi stöter på är helt fantastiska, och tacksamma.
Camilla Asprou på Svenska kyrkan har själv barn i tonåren. "Men de är cyprioter och festar inte på samma sätt som de svenska ungdomarna som kommer hit", säger hon.
Kyrkan har precis avslutat ett projekt för säsongen som de kallar "Vatten i natten" där de har delat ut vatten till ungdomarna mellan klockan 23.00 och 04.00.
– Vi har delat ut 1 100 liter vatten på två veckor. Och så plåstrar vi om lite knän eller ringer en taxi. Det har hänt att vi har behövt ringa efter en ambulans också. När det blir ett ambulansfall så blir vår roll mest att ta hand om kompisarna, för det kan bli så chockartat för dem.
Oftast orsakas ambulansresorna av för högt alkoholintag, säger Camilla.
Vad tycker du om det Ayia Napa som ungdomarna kommer till?
– Det är klart att man kan bli illa berörd över att det ska vara så många på samma plats. Men det behöver inte vara värre än på många partygator i Sverige heller, det är bara att det är så stora grupper ute här. Och de är långt från mamma och pappa och de kanske testar att dricka den där extra drinken som de kanske inte hade gjort hemma.
Svenska kyrkan är inte intresserade av att moralisera, säger Camilla.
– Vi vill bara möta ungdomarna. Och vi är redo att krama och torka tårar.
Vad är jobbigast med ditt jobb med ungdomarna?
– Det som kan skära i hjärtat är när man ser någon som har blivit så full så att de inte vet var man är eller var man ska. När någon har blivit skadad. Häromkvällen mötte vi en pojke som var väldigt överförfriskad och blödde från näsan, så vi fick ringa efter en ambulans. Och vi hade en grupp med tio kompisar som stod runtomkring och var rädda.
– Men det är inte en övervägande del av det vi möter.