Den ideella organisationen ”De Svenska Historiedagarna” delar varje år ut ett pris till Årets historielärare.
2014 gick det till Frida Hammarbäck från Folkungaskolan i Linköping. Hon fick priset, 25 000 kronor, vid en ceremoni under historiedagarna i Norrköping 3–5 oktober. Bland motiveringen sägs att hon lyckas engagera sina elever och att ”hon lyckas koppla dåtid med nutid”.
– Kul att bli uppmärksammad. Det är ju inget pris som så många har hört talas om precis, men när jag var lärare i Nyköping var det en kollega som fick priset 2006. Då tänkte jag att det priset skulle jag också vilja få någon gång.
Och så blev det ju, konstaterar vi tillsammans när Corren hälsar på.
Varför blev det historia för dig?
– Jag har alltid varit intresserad av historia. Det kan ha att göra med att jag är uppvuxen på Rocklunda gård i Sköldinge mellan Katrineholm och Flen och redan som barn fick veta att författarinnan Selma Lagerlöf bott där som gäst 1891 och att hon där även skrev färdigt romanen Gösta Berlings saga.
Se där! Med en sådan litteraturhistorisk start stakades vägen ut mot framtiden. Alltså utbildade hon sig till lärare (gymnasiet) och blev färdig sådan 2001. Som lärare i historia och svenska har hon jobbat i såväl Nyköping som Stockholm innan hon för sju år sen kom till Linköping. Där familjen stortrivs. Inte minst sedan man för tre år sedan flyttade 200 meter till ett underbart hus med en stor och härlig tomt mitt i centrala stan.
På Folkungaskolan har Frida Hammarbäck arbetat 5,5 år och är nu föräldraledig för att vara hemma med lille Otto, 5,5 månader ung.
– Jag trivs jättebra med mitt jobb. Det är verkligen roligt när elever lyckas. På gymnasiet är ju eleverna på väg in i vuxenvärlden och det är väldigt roligt att se hur deras intresse väcks och när de själva känner att de utvecklas.
Vilken tid i historien tycker årets historielärare bäst om?
– Åh, det pendlar. Antiken är ju jätterolig, men det är nutiden också. Alla perioder har sin charm.
Vad ska du göra för pengarna?
– En resa med familjen. Med historiskt tema.
Frida berättar att även hennes make Kalle har ett stort historieintresse och tillsammans har de samlat på sig en massa små historiska prylar från olika delar av världen och från olika tidsepoker. Samlingen med stenar, mynt, små hästar och väskor, nycklar, vad som helst, har de placerat på tio små hyllor i vardagsrummet.
– Vi kallar den vår lilla kuriosahylla. Här är till exempel en liten bit från Berlinmuren som jag fick av min syster och det här är en grej som kanadensarna använde sig av vid landstigningen i Normandie för att kunna höra och lokalisera varandra.
Frida håller upp en liten blänkande dosa och trycker på den. Den knäpper. Ah! Så kunde man alltså känna igen en kanadensare på Juno Beach 1944.
Familjen Hammarbäck har en stor tomt att röra sig på med stora vackra kastanjer. Precis som i förra bostaden, på Platensgatan, har familjen utsikt mot Teatern. En utsikt som genast gladde de större barnen i familjen efter flytten.
– Tita mamma, man ser ju vår teater här också.
Och på tal om teater kan inte årets historielärare låta bli att berätta om när hon en dag ute i trädgården i våras plötsligt tycker sig höra en bekant röst från andra sidan häcken.
– Nej men, det låter ju som Sven Wollter, tänkte jag och tittade upp. Och det var han. De ger ju Swedenhielms nu. Men det kändes ändå lite märkligt. Sven Wollter!
Så kan det bli när man bor på Teatergatan.