Storyn kan ni: Hur de utan visum tog sig in i det stängda området Ogaden med ambition att som första journalister på plats ge en ögonvittnesskildring av hur de delvis svenskstyrda oljebolagens verksamhet påverkar lokalbefolkningen. Och hur de i stället greps, skenavrättades och i en mycket besynnerlig rättegång dömdes till 11 års fängelse för terrorism.
Jag tänker ärligt talat rätt lite på pressfrihet i min journalistiska vardag. Snarare brukar jag skruva på mig lite besvärat när det talas om Journalistik med stort J, som om det vore något upphöjt. Jag skulle aldrig prata om min gärning som ett kall, utan valde yrket mest för att jag gillar att skriva. Men alla mina kollegors journalistiska vardag ser inte heller ut som min.
Ibland påminns jag om hur lätt det är att ta pressfriheten för given. Den här veckan har Corren fyllt 175 och jag har i tanken kastats tillbaka till ett Sverige där en alltför kritisk insändarskribent kunde dömas till döden. 1800-tal för oss. Brutal nutid för en massa andra.
Jag har också läst ” 438 dagar ” och suttit ett par timmar och pratat med Martin Schibbye (intervju kommer i Corren nästa vecka). Han påminde mig om hur klimatet för journalister i konfliktzoner har hårdnat. Under Irak-kriget satt det journalister på vartenda hustak. I Syrien finns inte många på plats, och vare sig rebeller eller Assads regim har några skrupler när det gäller att skjuta mot pressen.
Han påminde mig också om hur västvärlden blundar. Abdullahi Werar, vicepresident i det område där Schibbye och Persson greps, var den som personligen iscensatte både skenavrättningarna och fejkdokumentären om deras ”terroristhandlingar”. Inte bara kom han undan med det. Härförleden åkte han även till London där han av Storbritannien fick ta emot 15 miljoner pund för att utbilda sina specialpoliser i mänskliga rättigheter. Man häpnar. En skenavrättande antidemokrat reser fritt och prisas med guld och myrra samtidigt som hans oskyldiga landsmän ligger i ett kallt plåtskjul bland råttor och löss för att de har gjort sitt jobb. För det är ju inte så att allting slutade med att Schibbye/Persson benådades. En rad etiopiska journalistkollegor sitter fortfarande inlåsta, utan en ambassad eller utrikesminister som kämpar för deras frigivning.
Och i måndags var det tolv år sedan svenska Dawit Isaak kastades i fängelse för att han skrev om situationen i Eritrea. Han har fortfarande inte kommit ut.
"Det är inte vi som kämpar för deras frihet. Det är de som kämpar för vår", påminde Martin Schibbye när vi sågs.
Klart att journalistiken behövs. Och även om några överspända machosnubbars hotfulla försök att påverka Correns journalistik tidigare i höstas kan ses som en piss i en höstack jämfört med vad våra kollegor på Afrikas horn genomlider känns det mer angeläget än någonsin att statuera exempel. En fri press är inget att ta för givet.