I korsningen mellan Platensgatan och Berzeliegatan, sitter en skulptur fastskruvad på en lyktstolpe. Lätt att gå förbi. Men värd att stanna till för.
– Titta så elegant färgerna från konstverket hamonierar med det gråa i sockeln på bostadshuset, utbrister Christer Fällman.
Han förklarar att den anonyme konstnären har använt sig av på kallad airbrushteknik, där penseln är ersatt med små, små, munstycken
– En som kunde hantverket på sin tid var Gary Brown, som 1990 fick uppdraget att smycka fasaden på Linköping Konsert & Kongress. Resultatet väckte viss uppmärksamhet.
Men den här konstnären vill både ta ett steg fram och säga titta här är jag, samtidigt som hen förblir anonym.
– Ja, men det ligger i sakens natur. Grafittikonstnärerna gömmer sig bakom sin tag, sin signatur – och förstås bakom sina målningar. Det finns en lång förhistoria här till exempel var många av arbetarna som kom hit och byggde Domkyrkan noga med att rista in sina initialer. Jag tror att det är djupt mänskligt att vilja meddela sig med framtiden.
Jag minns för min del raden av stickade vantar som hade trätts över ett staket på Lasarettsgatan.
– Ja, och det följde Linköpingskonstnärerna upp lite senare, anförda av Lillemor Hultman.
Så det vi ser framför oss i dag kan vara morgondagens hällristningar?
– Det vågar jag inte sia om. Men så här långt är det snyggt jobbat!