Det var för 25 år sedan.
Harry Hellberg insåg att han, trots sina närmare 30 år som skolledare på Ljungstedtska, visste väldigt lite om skolans grundare. Han började forska och intresset växte ju mer han fick veta. Resultatet blev en bok som kom ut lagom till Anders Ljungstedts gymnasiums 175-årsjubileum år 1999.
Nu har den boken kommit ut på kinesiska. Den första upplagan, 8 000 exemplar, kan förväntas ta slut ganska snabbt. Kineserna är väldigt förtjusta i Anders Ljungstedt.
Han skrev nämligen en bok som kom ut 1836 och visade att Macau var kinesiskt territorium. Portugiserna hade fel när de hävdade att landområdet var deras, skänkt av den kinesiske kejsaren.
Portugiserna blev uppretade av Ljungstedts bok, förstås, men kineserna blev väldigt nöjda och i slutet av 1800-talet gav portugiserna med sig. 1999 överlämnades området till kineserna.
– Tack vare Ljungstedt gick det alldeles smärtfritt, säger Harry Hellberg.
Det var denna bok som konsul Bengt Johansson läste med stigande förvåning och som så småningom ledde till hans telefonsamtal med rektorn.
– Han berättade att det Ljungstedt skrev om kinesernas historia och förhållanden var ungefär samma sak som han själv, så småningom generalkonsul i Shanghai 150 år senare, rapporterade hem till utrikesdepartementet i Sverige, säger Harry Hellberg.
Bengt Johansson bestämde sig för att ge ut Ljungstedts historiebok på nytt, först på engelska men sedan på såväl kinesiska, portugisiska som svenska. Det blev starten för ett nyväckt intresse för Ljungstedt och hans verk. Linköping och Macau blev systerorter; Anders Ljungstedts gata i Linköping följdes av Avenida Sir Anders Ljungstedt i Macau.
Anders Ljungstedt föddes i Linköping 1759 under fattiga förhållanden. Han hade ändå turen att få studera, och hans yrkeskarriär inleddes med tio år som lärare i Ryssland. Inför hemresan gjorde han sitt första mer omfattande försök att göra affärer, och kanske också det mest misslyckade: han köpte rysk kaviar för nästan allt han hade sparat, kaviar som han skulle kunna tjäna mycket pengar på hemma i Sverige. Dock blev han fast på Åland eftersom isen varken bar eller brast – och all kaviar ruttnade.
Efter hemkomsten blev han översättare och tolk på regeringskansliet, och han fick följa med blivande Gustaf IV Adolf på friarresa till Ryssland. Han gifte sig med en fattig änka i Stockholm.
Efter några år anställdes han på Ostindiska Kompaniet och reste till Kina, utan sin hustru som han aldrig kom att träffa igen. Där hade tre högt uppsatta tjänstemän just avlidit de senaste veckorna, så Anders Ljungstedts ankomst var läglig – han fick en hög tjänst där. Så småningom blev han utnämnd till Sveriges första generalkonsul i Kina.
Han tjänade mycket pengar, och arbetade intensivt i många år för att merparten skulle doneras till en skola i Linköping för fattiga barn och ungdomar.
– Han insåg bildningens betydelse, säger Harry Hellberg.
Anders Ljungstedt var noga med att hans hustru skulle ha god ekonomi, men hon var ändå inte nöjd med att så mycket pengar skulle doneras till en skola. Diskussionerna var omfattande (det tog ju dessutom bortåt två år att få svar på varje brev), men till slut löstes frågan genom att donationen gjordes till en stiftelse.
1824 kom skolan äntligen igång i ett hus som låg i hörnet Nygatan-Djurgårdsgatan.
– Det fanns fortfarande kvar när jag kom till Linköping i slutet av 1950-talet, säger Harry Hellberg, men nu är det borta.
Där fick fattiga barn såväl kläder som mat, husrum och undervisning. I starten fanns plats för 104 elever. De viktigaste ämnena var läsning, skrivning och kristendomskunskap, och så utbildning i ett praktiskt yrke.
Att resa mellan Kina och Sverige tog många månader och Anders Ljungstedt själv kom aldrig tillbaka till Linköping för att se sin skola. 1835 avled han, och han ligger begravd på den protestantiska kyrkogården i Macau.
Hans skola fortsatte att utvecklas. 1858 byggdes ett nytt skolhus vid Kungsgatan, det finns kvar än i dag. Under 1950-talet flyttades utbildningarna till lokaler runt om i staden. Till slut fanns de på 35 olika ställen i stan, i källare och rivningskåkar såväl som i acceptabla skollokaler.
1962 började äntligen bygget av den nya skolanläggningen vid Gamla Norrköpingsvägen. Det var just då Harry Hellberg blev övertalad att bli biträdande rektor på skolan.
– Skolan utvecklades enormt, den blev större och större och jag var egentligen mer intresserad av organisationsarbetet än av mitt lärarjobb, bekänner Harry Hellberg.
Han hade kommit till Ljungstedtska som lärare 1958. Karriärvägen var långt ifrån spikrak, från uppväxten i en liten by i Jämtland mitt under 1930-talets arbetslöshet. Det var inte ens att tänka på att ta sig till närmaste stad och inackordera sig för att få studera.
– Men så kom korrespondensinstituten och grundade realskolor på olika platser i landet, berättar Harry.
Han tog realexamen och läste på handelsgymnasium. Det var efter nästan tio års arbete som översättare på Handelsbankens huvudkontor i Stockholm som han bytte yrke och blev lärare på Ljungstedtska skolan – ett jobb som alltså snart övergick till skolledarjobb, först som biträdande rektor, sedan som rektor. Skolan byggdes under tiden till och om flera gånger och har utvecklats enormt. I dag läser ett par tusen elever där.
Harry Hellberg konstaterar att Anders Ljungstedt knappast skulle känna igen sin skola i dag.
– Men han skulle ha varit stolt över den. Han skulle också ha varit stolt över att få rätt i när det gäller kinesernas rätt till landområdet Macau. Det har gått tvåhundra år sedan han kom till dit, men nu spelar han en betydelsefull roll såväl i Kina som för landets relationer till Sverige.
Läs mer i Hellberg: Anders Ljungstedt och breven från Kina och Ljungstedt: Historien om Macao och Ostindiehandeln.