Det råder närmast total kommunal enighet kring vikten av en ny järnväg – främst i riktning mot Stockholm. Det är den del som brukar kallas Ostlänken.
Den förra Alliansen och den nuvarande majoriteten Koalition för Linköping skulle kunna utnyttja höghastighetsjärnvägen för att smutskasta varandra. Planeringen har pågått över flera mandatperioder och möjligheten att skylla på varandra är stor.
Ingen sådan pajkastning förekommer.
Istället är våra lokalpolitiker helt eniga – men enigheten mynnar ut i ett stort missnöje riktat mot regeringen. Någon uttrycker det som att staten använder härskarteknik och ger Sveriges femte största stad en fet käftsmäll.
Man skulle kunna tro att Linköping just fått veta att stan helt ska bli utan järnväg. Men så är det inte. Missnöjet gäller att två spår ska gå utanför staden och att det inte blir någon lång tunnel under Linköping.
I det första förhandlingsbud som statens utsedda ämbetsmän lade fram i måndags får Linköping en station inne i stan som kan ta emot de snabbaste och längsta tågen. De tåg som kan köra i 320 kilometer i timmen och som kräver en perrong som är 420 meter lång.
Sådana stationer får inte alla, förutom Linköping är det Norrköping, Jönköping och Borås på sträckan Stockholm – Göteborg. Resan ska ta max 2 timmar.
På sträckan mot Malmö byggs sådana här stationer endast i tre städer, Värnamo, Hässleholm och Lund. Restiden från Stockholm till Malmö ska vara högst 2,5 timmar.
Förutom dessa supersnabba tåg – som främst ska konkurrera med inrikesflyget – ska det finnas regionaltåg som kör i 250 kilometer i timmen.
Det är ganska fort det också.
Det blir sannolikt dessa som pendlare från Linköping till Stockholm kommer att åka med, dessa något långsammare tåg kommer att kunna stanna på stationerna i Skavsta, Nyköping och Vagnhärad som får en aning kortare perronger.
Även Tranås får en sådan, något mindre station.
Så ser det första förhandlingsbudet ut från Sverigeförhandlingen som leds av HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman vars främsta uppdrag är att länka samman Sveriges tre storstäder.
När Corren ringer kommunstyrelsens ordförande i Linköping, Kristina Edlund (S), dagen efter beskedet är hon något mer positiv än hon gav uttryck för under måndagen.
– Jag tycker nog att det positiva överväger, jag är glad att vi tar ett nytt steg i det här stora infrastrukturbygget, säger hon.
Men samtidigt finns missnöjet med den uteblivna tunneln.
– Vi vill ha så få barriärer som möjligt inne i Linköping och det här förslaget tar inte bort några barriärer, säger hon.
Paul Lindvall (M), numera i opposition, levde med frågan under hela sin mandatperiod och även han är missnöjd med det förhandlingsbud om presenterats.
– Jag tror inte att det här förslaget kommer att förverkligas, jag tror att det är ett sämre alternativ både för Trafikverket som ska bygga och för dem som sen ska trafikera spåren. Det var en stor besvikelse igår (måndags). Regeringen måste förstå att det inte är okej att göra en så dålig lösning i Sveriges femte största stad, säger han.
Samtidigt finns det en stad utmed hela den planerade höghastighetsjärnvägen som får dra alla spår genom staden. Det är Norrköping och det förklaras av att planeringen kommit så pass långt där att en ändring skulle leda till alltför stora förseningar.
– Det beror på att tillåtlighetsprövningen för den sträckan redan är inlämnad till regeringen och att inte följa den skulle leda till flera års försening, förklarar Niklas Lundin som är huvudsekreterare i Sverigeförhandlingen.
Både Paul Lindvall och Kristina Edlund har fortfarande förhoppningar om att kunna förhandla till sig någon form av tunnel. Om det inte går att få en tunnel under hela staden så kanske det kan bli en station i markläge som sedan följs av en mindre tunnel.
Förutom i Linköping så finns ett stort missnöje med detta första förhandlingsbud även i Borås.