"Engagemanget hos unga och gamla Linghemsbor var fantastiskt när Lennart försvann", säger sonhustrun Annica Andersson.
100-åringen som hoppade ut genom fönstret och försvann har vi ju hört talas om. Det här handlar om 93-åringen som hoppade över ett staket och försvann.
Lennart Andersson må vara 93 år, men är en synnerligen vital man. Han gör situps, är vig i kroppen och går flera rundor med sin rollator hemma i Linghem varje dag.
– Han är vår parcour-kille, ler sonhustrun Annica och kramar om honom.
Det var vid 8 på måndagen som Lennart skulle gå sin sedvanliga morgonrunda. Den brukar ta 30 minuter. När klockan hade blivit 08.35 började hustru Gun-Britt bli orolig.
– Men jag tänkte att jag väntar till klockan 9 innan jag slår larm, berättar hon.
Klockan blev 9. Ingen Lennart i sikte.
Sonhustru Annica och barnbarnet Emil blev minst lika oroliga och började leta efter Lennart. Annica skrev i Facebookgruppen "Linghems Anslagstavla" där hon vädjade om att ortsbor som gjort iakttagelser skulle höra av sig.
Många letade febrilt. Ungdomar skrev i Snapchat och gav sig ut och sökte via cykel. Men ingen Lennart hittades.
"Tänk att man ska behöva ränna Linghem runt för att få sådan uppmärksamhet", säger Lennart Andersson som var försvunnen under sex timmar på måndagen.
Samtidigt som polisen larmades och sökorganisationen Missing People kontaktades gav sig allt fler unga och gamla Linghemsbor ut och letade.
– Engagemanget värmer verkligen hjärtat. Vilka fantastiska Linghemsbor det finns, säger Annica.
Annica, som tillsammans med sin man driver den lokala Ica-butiken, bestämde sig för ett mer organiserat letande efter en karta med rutor där man kunde pricka av var man ville hjälpa till att söka. Samlingen skulle ske vid affären klockan 14. Pizza och dryck utlovades.
Under tiden blev Lennart, ovetandes om allt ståhej, alltmer frustrerad.
– Hustrun ville inte att jag skulle gå på stora vägen, Tellbovägen, eftersom den är så hårt trafikerad av lastbilar, så jag försökte mig på en annan runda, berättar Lennart.
Men där stötte han på en avstängd väg, på grund av ett bygge, och vandrade vidare i jakt på en lämplig passage.
– Jag stötte på taggtråd och bestämde mig för att hiva över rollatorn och hoppa över själv också. Jag fastnade lite och rullade runt i gräset, men det gick bra.
Vad hände sedan?
– Ja du . . . jag minns inte så noga. Jag var väl lite yr i bollen. Men jag fortsatte att traska på helt enkelt.
Samtidigt förklarade Annica för poliserna att Lennart är en spänstig man som mycket väl kunde befinna sig utanför de normala gångstråken.
Sex timmar efter att Lennart försvunnit observerade en polispatrull ett blänk långt ute på en åker med knähöga grödor, mellan Vårdsbergsvägen och Beatelund. Det var Lennart som tagit sig en liten sittpaus på rollatorn.
En ambulans kom och Lennarts värden kontrollerades. Allt såg bra ut, men man ville gärna ta med honom till US för observation.
– Det tyckte jag var onödigt så jag hittade på en dikt till den kvinnliga sjukvårdaren, berättar Lennart.
"Hatten på sne, nu är jag nittiotre.
Då bör jag ut och gå, det borde du förstå?
Och när jag väl har gått, kondition jag ju har fått.
Tänk, då mår jag så bra, och känner mig så gla"
– Jag tror det bet på na, för de lät mig åka hem, skrockar Lennart, som snart ska få ett larm på armen för att förhindra liknande strapatser.
Hur känns det nu efteråt?
– Trevligt! Jag har inte fått sån uppmärksamhet sedan jag gifte mig 1960. Tänk att man ska behöva ränna Linghem runt för det. Jag får nog ta och gå lite vilse igen.