Under lördagen besöker vi bok- och berättarmässan Tellus på stadsbiblioteket i Linköping. Bokälskare formligen strömmar in tillsammans med oss. Programpunkterna är väldigt många och mycket intressanta. Vi siktar in oss på den stora scenen, där den 55-årige krönikören och författaren Bengt Ohlsson pratar med moderatorn Christer Fällman. Det är knökfullt på åhörarplats – vilket givetvis inte är överraskande, med tanke på hur välkänd Bengt Ohlsson har blivit efter sitt mångåriga författarskap. Han har skrivit böcker sedan han var 19 år – och i Dagens Nyheter har han krönikerat i hela 30 år. Till Linköping har han förstås kommit för att samtala om sin senaste roman "De dubbelt så bra". Den handlar om två män, två strejkbrytare, i Ådalen som älskar varandra (homosexualitet var förbjudet i vårt land fram till 1944).
Bengt Ohlsson berättar att Sverige under 1920-talet hade den oroligaste arbetsmarknaden i Europa.
– Det känns märkligt när man tänker på det i dag. Men det var ständiga strejker, lockouter och blockader. Motsättningarna var väldigt hårda – och de kulminerade i Ådalen 1931. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet (1938) – och därefter har vi haft fred på den svenska arbetsmarknaden.
– Min ambition med den här boken är att tillhandahålla en bild av strejkbrytarna.
Bengt Ohlsson konstaterar att strejkbrytare förekommer på ytterst få ställen i den svenska litteraturen. P O Enquist finns bland dem som har skrivit om dem – som bifigurer.
– Jag vet inte om jag någonsin har fått så bra recensioner som jag har fått den här gången. Och det förvånar mig, med tanke på att arbetarrörelsen för en gångs skull inte har hjälterollen. Den här boken handlar om två unga män som har goda skäl att se arbetarrörelsen som sin fiende, säger Bengt Ohlsson, som också slår fast att en bok kan förvandlas till något helt annat än det var tänkt när den når läsarna.
– För en vecka sedan var jag med på Dagens Nyheters litteraturkryssning. Då kom en kvinna fram till mig och sa att det här med strejkbrytare är intressant – men hon undrade varför jag pratar så mycket om det. "Det här är ju en kärleksroman", sa hon. Det där kan göra mig lite olycklig på något sätt – för en romans tillblivelse tar ju ganska lång tid. Ganska många människor har läst den och haft min uppfattning om vad grejen är med boken. När kvinnan sa att det är en kärleksroman, så kände jag en viss hjälplöshet – men samtidigt tänker jag att, ja, hon har kanske rätt.
– Det här med strejkbryteriet var kanske bara ett bete för mig. Det kanske inte är det som är kärnan i berättelsen.