Projekten som varit "satsningar" på Skäggetorp är oräkneliga - men har politikerna egentligen börjat abdikera? Det funkar inte med projekt, insatser måste vara permanenta och konkreta, anser Benjamin Imamovic.
– Vi som jobbar här hoppas att det blir en förändring nu. Nu går sista tåget. Det är sista chansen att vända på utvecklingen, säger Benjamin Imamovic.
Benjamin har länge jobbat med barn och unga, de senaste åren på högstadiet i Skäggetorp. En spindel i nätet mellan skolan, fritidsaktiviteterna, socialen, och ungdomar som behöver insatser när de är på väg åt fel håll i livet.
Efter våra artiklar om Abdirzak Hassan, 20, som sköts till döds i Skäggetorp, och vårt reportage om mammor i stadsdelen som larmar om knarkhandel och kriminella som rekryterar barn med godis och kontanter, har Benjamin reagerat. Han är kritisk mot flera saker: Brist på agerande politiker, saktfärdigt arbete i socialtjänsten, ointresse hos Linköpings föreningsliv för att vara i Skäggetorp, brist på kurage hos vanligt folk i civilsamhället.
”Alla” har en uppfattning om hur det är i Skäggetorp, menar Benjamin. Men han undrar: Vem gör något åt problemen?
– Det har utvecklats en allmän kultur med rykten och klagomål om det här området. Mina bekanta, och folk jag träffar för första gången, frågar ”Hur vågar du jobba i det farliga området?”
Men det sker allvarliga brott i Skäggetorp. I många andra delar av stan ser man inte öppen narkotikahandel, eller brinnande bilar, och personer blir inte ihjälskjutna. Det finns ju kriminalitet i Skäggetorp?
– Ja, men vi måste ändra vårt tankesätt. Ett fåtal är grovt kriminella och vill inte hoppa av. Men andra, de vill egentligen hoppa av. De måste få hjälp att göra det, säger Benjamin Imamovic.
I vårt reportage om mammorna i Skäggetorp berättade de att föräldrar är rädda att släppa ut sina barn. Kriminella personer lockar barn. Med svaga svenskkunskaper går skolan trögt för många barn, gängen blir en lockelse med tillhörighet, kompisar, pengar genom brottslighet.
Föräldrar måste ta större ansvar för sina och andras barn, anser Benjamin Imamovic.
– Skolan kan inte ansvara för allt, från uppfostran och utbildning till barnens fritid. De här mammorna, varför pratar de inte med ungdomarna som står och säljer knark? Det är ungdomar som inte går till skolan, hemma är kaos, de behöver en vuxen att prata med.
Men är det inte lätt för dig att säga så? Har inte du mer pondus, än en mamma som kanske samtidigt ansvarar för mindre barn?
– Mammor har en annan pondus. Ungdomarna skulle lyssna på dem bättre än på mig, jag är hundra procent säker. De är vilsna ungdomar som behöver hjälp, de är sökande efter kärlek och lite samtal, säger Benjamin.
"Jag träffar ungdomar och frågar vad de vill med livet, och de svarar 'Jag vet inte'. Det funkar inte, alla måste ha drömmar och mål i livet, annars går det inte bra", säger Benjamin Imamovic.
Benjamin Imamovic riktar sig även till politiker. Om de menar allvar med att minska segregationen, då måste unga i utsatta stadsdelar göras upptagna på fritiden, anser han – även om det innebär en särbehandling jämfört med andra områden. Fler idrottsföreningar måste driva verksamhet i området, kommunen måste hjälpa dem, och idrottshallarna får inte bokas upp av utomstående föreningar. Och ungdomarna behöver praktikplatser och extrajobb så att de hålls sysselsatta med att tjäna vita pengar.
– Annars vet de kriminella precis vad de ska göra. Det finns så många bra unga här som kan bli goda förebilder. Vi ska satsa på dem. Annars tar de kriminella hand om dem istället och det blir mycket dyrare.