– I en sån här situation får man nästan panik och vet inte vart man ska vända sig. Sonen sa häromkvällen: "Jag är 16 år och klockan är kvart över åtta, men jag kan inte gå ut". Han vågar inte röra sig ens i sitt egna bostadsområde.
Orden är från en mamma vars son utsatts för både rån och misshandel av en grupp ungdomar i Linköping tidigare i år. Hon är frustrerad och känner sig maktlös. Trots att rättsprocessen haft sin gång och att en av gärningspersonerna dömts för flera våldsbrott, så är sonens liv inte som det har varit. Han själv vill inte prata med oss, av rädsla för att kunna identifieras och då riskera att bli utsatt igen.
– Han är livrädd. Jag önskar inte någon att få se sitt barn må så här dåligt. De som gör sånt här söker bara bråk. Jag vet inte vad mer man kan göra än att polisanmäla, prata med föräldrarna och med socialen, suckar hon.
En annan förälder som vi har varit i kontakt med vittnar om samma sak. Tonårssonen, som också rånats i Linköping under året, har haft sömnproblem och varit orolig för att gå till skolan och åka buss.
– Han går knappt ut själv längre. Han har inte alltid telefonen med sig och försöker undvika att bära fina kläder.
Vad tänker du om det som förälder?
– Jag blir väldigt orolig. Precis när det hade hänt stannade allting bara upp. Först var det bara fokus på hur han mådde, då fanns ingen tid att bli arg... Min bild är att brott mellan ungdomar snabbt blivit grövre, ungdomar idag är respektlösa mot varandra. Det är läskigt att se, säger pappan.
Båda föräldrarna som vi har pratat med efterlyser ett större föräldraansvar.
– Det måste börja med föräldrarna. Man måste ha koll på var sina barn är och ta reda på vad de gör. En del verkar inte bry sig om det alls, menar pappan.
Att antal barn och ungdomar som blivit utsatta för rån har ökat det senaste året är också något som märks hos brottsförebyggande gruppen på Råd & Stöd på Linköpings kommun. Hos dem hamnar alla polisanmälningar där personer mellan 10-20 år har blivit utsatta för brott. Därefter söker de kontakt med berörda för att erbjuda någon form av stöd.
– Jag skulle säga att de flesta vi pratar med vill ha stöd. Det kan vara samtal, information eller hjälp inför en rättegång, förklarar ungdomspedagogen Karin Hinderson.
– Det är tydligt att många inte mår bra, men de flesta klarar ändå av att hantera sin situation.