Gittan hade varit på en aktivitet med barnen och dagen var över. När hennes man Tommy kom hem satt hon och storgrät, helt otröstlig.
Nu går det inte längre, sa hon. Nu måste du sjukskriva dig, sa han. Och det fanns inget annat att göra.
Det hade blivit tuffare på jobbet. Dagbarnvårdarna skulle vara duktiga för att mäta sig med förskolorna och få fortsatt jobb. Varje förmiddag var det gemensamma aktiviteter, hem halv tolv och så mat på bordet klockan tolv. Sedan skulle en del barn sova, andra skulle hem, några skulle leka.
– De sista åren var jag helt slut på kvällarna och orkade inte någonting, berättar Gittan Kindholm. Inget stöd fanns att få hos cheferna. De gick själva in i väggen.
Den där marsdagen sjukskrev sig Gittan, men det skulle bli värre. I augusti störtdök hon.
– Jag kunde inte sova, inte äta, jag låg och skakade och såg mig själv som på ett dårhus. Det var det värsta jag varit med om.
Det har gått tolv-tretton år sedan dess. Gittan var sjukskriven i ett och ett halvt år. Hon hade blivit uppsagd från jobbet och vägen tillbaka var tuff. Handläggarna på arbetsförmedlingen var fantastiska, säger hon, men reglerna är inte alltid anpassade till verkligheten. Försäkringskassans handläggare träffade hon egentligen aldrig.
– De vet inte vem man är. Det är tufft att bli ifrågasatt när man mår så dåligt.
Det blev ett lyft att börja på folkhögskola i Åtvidaberg och läsa in fullständiga gymnasiebetyg.
– När jag cyklade dit tänkte jag för första gången "nu lever jag igen". Där fick jag jobba i mitt eget tempo. Det var de bästa åren i mitt liv.
Gittan har gått på gruppsamtal, psykoterapi och tränat kroppskännedom.
– Jag gjorde allting och kanske mår jag bättre i dag. Men jag klarar inte stress. När det blir för mycket blir jag matt, kraftlös och yr. Jag har fortfarande svårt för att köra bil, för att laga mat, att handla, att stå i kö. Allt sånt gör Tommy.
Efter en bra Fas 3-period har Gittan numera ett anpassat jobb på kommunarkivet på halvtid. Fyra års kamp har givit sjukersättning på halvtid. Ekonomiskt är alltihop en katastrof, brutto får hon ut 13 000 kronor.
Ljusglimten är eftermiddagen på Växthuset, en öppen verksamhet.
– Där får jag en liten dos barn, säger hon och ler.
Många människor lever stressiga liv utan att någonsin bränna ut sig. Vad som knäckte Gittan vet hon inte.
– Jag tror att det har med personligheten att göra, säger hon, vilket ansvar man tar på sig. En varningssignal är när man vaknar vid 3–4-tiden på morgonen och inte kan sova mer.
Hon har inga problem med att berätta om hur det blev, och hur hon har tagit sig vidare.
– Jag vet att jag gjorde mitt bästa och att jag fortfarande gör det. Det blir aldrig som förr, men jag har kommit en bra bit.