I samband med Stockholmsolympiaden 1912 ökade idrottsintresset i Sverige. I Linköping ledde det till att Sällskapet för främjandet av ungdomens idrottsövningar redan den 15 november 1912 grundade en idrottsbanefond för att finansiera anläggandet av en ny idrottsplats i Linköping.
På frivillig väg samlades under de följande åren en betydande summa pengar in.
Staden upplät 1916 kostnadsfritt mark till Sällskapet för att de skulle kunna anlägga en, som det formulerades, tidsenlig idrottspark. Arbetena påbörjades våren 1917. När hösten kom var pengarna slut och endast två tredjedelar av anläggningsarbetena genomförda.
Sällskapet utlovades då statligt stöd under förutsättning att staden också gick in med medel.
Sällskapets ledare, gymnastikläraren Nils Mannerhjerta och tandläkaren Enoch Österberg, vände sig då med en skrivelse till staden. De skrev bland annat att det allmänt klagades på ungdomens moraliska förfall vilket, de båda herrarna menade, orsakats av tidsandans klemiga uppfostringsmetoder. I hemmet hade rottingen fått vika för karamellen och barnens vilja var allenarådande i familjerna. Herrarna fortsatte med att kroppsövningar och friluftsliv var ett hälsosamt motgift för tidens förskämda nöjesliv.
Det kom att krävas votering innan stadsfullmäktige 1918 beslöt att bidra med 10 000 kronor. Därpå återupptogs anläggningsarbetet.
Inför invigningen i september 1919 prisade Corren idrottsplatsen och menade att den var bland de finaste i landsorten. Folkungavallen, eller Linköpings Nya Idrottsplats, som den först kallades, invigdes av landshövding Eric Trolle. Förutom de fem tusen personer som fanns innanför stängslen så var kullarna upp mot Ramshäll fyllda av ett stort antal skådelystna.
Idrottsplatsen bestod till en början av en fotbollsplan och en löparbana.
På trettiotalet anlades en ny gräsplan för fotboll och en grusplan för bandy. Till dessa utvidgningar tog Föreningen upp lån. När riksidrottsförbundet i maj 1936 riktade skarp kritik såväl mot fotbollsplanen som löparbanorna anslog staden medel för att åtgärda anmärkningarna. Det innebar också att 1939 uppfördes såväl en ny läktare som en ny huvudentré mot S:t Larsgatan.
En ishockeyrink tillkom 1940. Den försågs hösten 1960 med konstis. Några år in på femtiotalet tillkom muren mot S:t Larsgatan. I början av sjuttiotalet genomgick Folkungavallen en omfattande upprustning. Vid samma tillfälle revs den gamla läktaren söder om planen och en ny överbyggd läktare tillkom.
Sällskapet svarade för driften av Folkungavallen ända fram till 1956, först då tog staden över ansvaret.
Redan vintern 1998 inleddes debatten om vad som skulle ske med Folkungavallen. I december 2005 togs principbeslutet att området skulle bebyggas med bostadshus.
Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.