Sjukvården stod oförberedd när allt fler östgötar dog under våren 2020 i sviterna av covid-19. Bristen på skyddsutrustning var stor och en ny sjukdom hade vänt upp och ned på hela sjukvården. I mars, april och maj dog 202 personer i Östergötland av covid-19. I dag har siffran stigit till 672. Vi undrade hur personalen på bårhuset har haft det under pandemin.
Vi får gärna hälsa på och samtidigt ta en titt på det nya bårhuset som av en händelse ska öppna några dagar senare i början av juni. Jo, de är nog en rätt så osynlig personalgrupp i vården medger de när de tar emot oss i det höga huset intill Tinnerbäcken och Lasarettsbacken, några hundra meter från Universitetssjukhusets huvudbyggnad i Linköping.
Johanna Nordmyr, enhetschef och överläkare i klinisk patologi, berättar att det är här som vissa patienter får sin sista läkarundersökning, obduktionen.
– Sjukvården är delaktig, inte bara i den levande patientens liv, utan också efter döden. Vi undersöker dem med samma värdighet och respekt som man skulle ha gjort om patienten levde. Även om patienten själv inte kan ta del av resultaten så ligger de till grund för vår dödsorsaksstatistik och vad man ska jobba med preventivt inom sjukvården. För sjukvården kan obduktionen bli en hjälp att se vad som kan förbättras och om man har gjort rätt bedömningar, vilket kan vara till stor nytta också för anhöriga. En obduktion kan även ge svar på vilka sjukdomar personen hade och förklara symtom.
Hon har en delad chefstjänst och i jobbet som patolog ställer hon diagnoser, ibland utifrån vävnadsprover, cellprover och liknande från levande patienter, ibland utifrån organ hos avlidna personer. Men när första covid-19-vågen slog till kom ett beslut från särskild sjukvårdsledning att stoppa i princip all obduktionsverksamhet. All skyddsutrustning skulle prioriteras till personal som vårdade levande patienter.
Det är en tid som särskilt har satt spår hos Elanor Falk, enhetschef och ansvarig för regionens tio bårhusverksamheter i Östergötland. Hon minns tiden när dödsfallen kom tätare och tätare. Ombyggnationen i bårhuset i Linköping som var planerad sedan några år kunde knappast ha haft en sämre tajming. Då utvecklade hon ett slags eget it-system i sin mobil för att få en överblick på lediga bårhusplatser i Östergötland.
– Det har varit en logistisk utmaning ibland att få allt att gå ihop och det har hela tiden krävts en överblick. Det har varit väldigt tufft, säger hon. Samtidigt fanns en stor oro i personalgruppen som har varit en särskild utmaning. De visste inte hur de skulle kunna skydda sig. Vi hade inte alla svar även om vi kunde försöka ge riktlinjer. En del grät och var jätterädda, det är väldigt olika hur man hanterar det här.
Hon fick även många frågor från olika samfund, kyrkor, imamer och begravningsbyråer. Alla ville veta hur de skulle skydda sin personal. Dessutom stoppades vissa ritualer som tvagning eller att vidröra de avlidna eftersom man inte visste vilka avlidna som hade coronaviruset.
– I början kunde vi inte ha visningar på samma sätt som tidigare. Samtidigt försökte vi ha det på ett skyddat sätt för dem som inte fick ta avsked på en sjukhusavdelning så det var verkligen en avvägning, säger Elanor.
När en ny infektion lamslår världen är förstås all information viktig, även den som finns bland de avlidna. Men många har dött utan att bli obducerade, inte minst i början när obduktionsverksamheten låg nere, i princip helt, berättar Johanna Nordmyr.
– Då obducerade vi bara särskilt angelägna fall. Och där hade vi dessutom en period där vi inte kunde fånga upp fall när vi inte hade möjlighet att provta avlidna kroppar.
Vilka var de särskilda fallen?
– De med väldigt oklar dödsorsak, men där det ändå inte fanns misstanke om en onaturlig dödsorsak så att fallen skulle skickas till rättsmedicin, säger Johanna. Sedan var det också specialfallen med väldigt svår covid där man hade behandlat med alla intensivvårdsåtgärder som fanns till buds och det ändå inte gick vägen. Där man ville klarlägga sjukdomen, vad den innebär och om det finns något vi inte förstår som vi skulle kunna behandla.
Vid det laget hade personalen fått tillgång till särskild skyddsutrustning som militärens skyddsmasker, sådant man inte ville använda i den patientnära vården. Framåt sommaren var tillgången på skyddsutrustning bättre och obduktionerna kunde komma igång igen. Sedan dess har ett särskilt obduktionsprotokoll tagits fram för personer som dött med covid-19.
– I en obduktionsundersökning ingår ofta att man tillvaratar vävnader för mikroskopisk undersökning efter att man har gjort själva kroppsundersökningen. Det utökade vi just för att man inte visste vad man skulle hitta så vi täckte in mycket mer för att kunna samla kunskap, säger Johanna.
I dag provtas alla avlidna för covid-19 som ska obduceras. Vid smitta har personalen extra mycket skyddsutrustning på sig.
Kan ni hitta smitta hos patienter som inte hade diagnosen när de levde?
– Ja och ibland kan en person ha dött utan att ha sökt sjukvård, men då kan det finnas uppgifter om att personen hade lite förkylningssymptom. Vi har fått en del fall, där man inte visste så mycket, där vi har fått ett positivt utfall innan vi har obducerat. Då har vi valt att undersöka enligt det här särskilda protokollet som finns på de flesta sjukhusen som obducerar covid-19-fall, säger Johanna.
Kan man bli smittad av avliden?
– Ja, det kan man egentligen. Vid en obduktionsundersökning så exponerar man stora vävnadsytor inklusive luftrören och lungorna. Där finns viruset ofta om man har en pågående infektion. Vid en obduktion så blir det lätt droppbildning när man spolar rent med vatten vilket görs för att kunna titta noga på vävnadsytor. Då kan det bildas aerosoler vilket är en smittväg, säger Johanna och tillägger:
– Därför har vi särskilda munskydd, masker, visir och vi klär oss i överdragskläder som vi slänger när vi lämnar salen. Det städas extra i salen efteråt just för att vi inte ska sprida smitta där och för att det inte ska ligga kvar smittsamt material på några ytor.
I början pratade man om coronalungor, har ni också sett dem?
– Ja det har man sett på patienter med väldigt svår covid. Det är ofta patienter som vårdats på iva, som har haft stora andningsbesvär och vårdats i respirator men som ändå inte rett ut situationen.
Vad skiljer en vanlig lunginflammation från covid-19?
– De vanliga lunginflammationerna som vi ser är oftast bakteriella, de ger en viss bild. Här har vi sett en sort som är typisk för virusinfektioner i luftvägar. Det är ofta en otroligt kraftig reaktion där man ser att hela lungorna är helt täta. Man ser att det inte finns någon plats kvar för luft i de här lungorna. Det är en väldigt speciell bild.
Inför en obduktion ska kroppen förberedas. Och det görs av obduktionsteknikerna. Det finns tre obduktionstekniker inom regionen och en av dem är Ronny Söderquist. Han har jobbat med patologi i 40 år varav tio år på rättsmedicin. Han stortrivs med sitt arbete.
– Jag tycker att det är intressant. Vi är ett bra gäng som håller ihop i vått och torrt. Sedan är det ett speciellt jobb, det är inte alla som kan jobba med det här. Men jag är bra på att släppa jobbet, jag minns inte den jag obducerade i går.
Men det händer att han känner igen den som ligger på båren.
– Då har det varit lite svårt. Men det går, man är tvungen så man tar på sig sin yrkesroll. Det är som vid en operation.
Inför en obduktion så är det hans jobb att öppna upp kroppen och plocka ut organen för själva undersökningen (dissekeringen) som görs av läkaren (patologen). Han tar även hand om avlidna som inte ska obduceras. Om det till exempel finns en pacemaker ska den plockas ut. Att göra ordning avlidna inför visningar ingår också i uppdraget som obduktionstekniker.
– Vi klär på dem och ser till att de ser fina ut. Ofta är de finare efteråt, säger Ronny.
Själva kistläggningen ansvarar begravningsbyrån för.
Hur har pandemin påverkat ditt arbete?
– Det har varit svårt många gånger, med många avlidna och det har varit trångt. Det gäller att inte stressa upp sig, man får hålla det lite coolt. En måndag kan det ligga 20 nya avlidna. De kommer både från Linköpings kommun och sjukhuset. Visst har det påverkat med pandemin, men vi har en bra chef som stödjer oss.
Om du ser tillbaka ett år, är det någon speciell tid du kommer ihåg?
– Det var nog när pandemin började, införseln av alla avlidna, det kom många från kommunerna. Men det har gått bra.
Har du varit rädd för att bli smittad någon gång?
– Nej, aldrig. Det gäller att ha bra skydd och hygien och det har vi.
Snart får han börja jobba i bårhusets nya lokaler vilket blir en betydligt bättre arbetsmiljö. Tidigare har det varit en enda stor bårkyl med avlidna som legat på bårar. Det krävde varma kläder för att utföra sitt jobb.
– Det går ju inte hur länge som helst, säger Ronny Söderquist.
I det nya bårhuset som är större och har bättre utrustning för personalen förvaras de avlidna i kylboxar som har plats för fyra kroppar vardera. Några är rejält tilltagna för lite större personer som avlidit.
När bårhuset i Linköping är i full drift kommer det att finnas drygt 120 bårhusplatser mot dagens 74. Det är Elanor Falks jobb att beräkna kapacitetsbehovet i länet vilket hon gör utifrån befolkningsstatistiken.
– När allt är klart ökar antalet platser med 40 procent. Då kommer vi att ha tagit till för framtiden, om det skulle behövas. Vi skulle även kunna klara av en pandemi av den här storleken.
Under 2020 avled 98 124 personer i Sverige (varav 4 507 i Östergötland) vilket visar på en överdödlighet jämfört med övriga år under 2000-talet med 90 000 personer per år.
Cirka 10 procent av alla avlidna i Sverige obduceras, av dessa är cirka fyra procent kliniska obduktioner och cirka sex procent rättsmedicinska obduktioner.
Vid Klinisk patologi, USi Linköping, görs drygt 300 kliniska obduktioner per år, i antalet inkluderas även undersökningar av foster och barn i nyföddhetsperioden.
