Det här är berättelsen om en ärlig forskare som blev mordhotad för sitt engagemang. Om en grannkommun som tabbade sig och om en blixtinkallad kupp i lokaltidningen. Det är också berättelsen om en principfast socialdemokrat, och en moderat som hade modet att ändra sig.
I början av 2000-talet togs ett mycket viktigt beslut om Tekniska verken som hela Linköping har tjänat på. Men hur gick det egentligen till? Och vem ska vi tacka?
Röken från Lejonpannans skorstenar skapar ett mjukt dis runt anläggningen. Ett filter som tar bort de skarpaste kontrasterna som höstsolen skapar.
Tidigare kommunalrådet Paul Lindvall stiger ur sin bil, drar med fingrarna genom det vita håret. Korsar parkeringsplatsen och hälsar på Lena Micko, som står i blå kappa och kisar upp mot Tekniska verkens kraftvärmeverk på Gärstadområdet.
När de träffas nu för tiden är stämningen alltid god, men för 20 år sedan var Paul och Lena, som då var kommunalråd för Moderaterna respektive Socialdemokraterna, politiska fiender – inte minst i frågan om Tekniska verkens framtid.
Det kommunala energibolaget förser Linköpingsborna med el, vatten, bredband, biogas och tar samtidigt hand om vårt avfall som omvandlas till fjärrvärme. Genom åren har andra städer blickat avundsjuka mot Linköping. Tekniska verken ligger i framkant när det gäller miljöutveckling, och har bidragit till att fjärrvärmekostnaden och elnätsavgiften för Linköpingsborna hållits nere. Dessutom kommer bolagets vinst invånarna till gagn i form av utdelning till kommunen varje år.
– Energipriserna är höga för alla i dag, men det hade sett betydligt värre ut för Linköping om vi inte haft kvar Tekniska verken som ett kommunalt bolag, säger Lena Micko och ser hur hennes forne rival nickar i takt till hennes ord.
De är överens. Precis som alla andra politiker i dag. Linköping har tjänat väldigt mycket på att ha kvar Tekniska verken som ett kommunalt bolag. Företaget har inbringat drygt 3,2 miljarder till kommunens kassa de senaste 20 åren.
Men i början av 2000-talet höll Paul och Lena inte med varandra. Den ena ville sälja ut Tekniska verken, och det var nära att så också skedde.
Vi tar det från början. 1996 avreglerades elmarknaden i Sverige. Beslutet är idag hårt kritiserat, men då rådde stor enighet i riksdagen. Politikerna motiverade reformen med att energibranschen skulle bli effektivare, elen billigare och att valfriheten skulle förbättras för konsumenten. Avregleringen gjorde det plötsligt möjligt för kommuner att sälja sina energibolag till privata företag som till exempel Eon och Fortum. Många kommuner slet med ekonomin vid tidpunkten. Man hade nyss överlevt en finanskris och lockelsen över att få in snabba pengar som kunde användas direkt i den kommunala verksamheten var stor. Det gjorde att vissa kommuner valde att sälja. Norrköpings kommun tjänade cirka 2,5 miljarder kronor på att i olika etapper sälja av Norrköping Miljö och energi till Eon.
Även i Linköping diskuterades en försäljning av Tekniska verken, vilket skapade stor oro på bolaget. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna drev frågan om att sälja ut delar av bolaget. Huvudargumentet var att man ville använda pengarna från en försäljning för att säkra pensionerna för kommunens anställda.
Dåvarande moderata kommunalrådet Sven Lindgren förklarade ställningstagandet i en artikel i Corren 1998.
– Affären innebär också att vi får in ett professionellt ägarskap med högre kompetens i en styrelse som kan utveckla företaget bättre, sa han då.
Inför valet 2002 var Tekniska verkens framtid den i särklass största valfrågan i Linköping. Paul Lindvall, som snart skulle komma att bli kommunalråd, och hans parti ansåg att en extern ägare av bolaget skulle kunna bidra med både kunskap och nya resurser.
I andra ringhörnan stod Socialdemokraterna med Lena Micko i spetsen. Partiet hade under hela perioden varit tydliga med att de inte ville sälja Tekniska verken.
– Huvudargumentet för att inte sälja var ju att en ny ägare alltid kommer att kräva sitt kapital tillbaka. Det finns inga gratisdrinkar. En försäljning skulle innebära höjda taxor och avgifter för medborgarna, säger Lena Micko när hon i dag tänker tillbaka.
Det har gått över tjugo år sedan den hätska debatten om en eventuell utförsäljning. Micko har hunnit vara både ordförande i SKL och civilminister i Löfvens regering sedan dess. Men än i dag är kampen för Tekniska verken en av hennes stoltaste gärningar som politiker.
– Vi stred stenhårt för att behålla Tekniska verken. För mig handlade det om att säkra tillgångar som är unika, säger hon.
Är det här vi har henne? Kvinnan som räddade Tekniska verkens framtid?
Nej, riktigt så enkelt är det kanske inte.
I enplansvillan i Borensberg fyller kaffedoften från det intilliggande köket vardagsrummet. Gösta Gustavsson, centerpolitiker och ordförande i Tekniska verkens styrelse, har letat fram gamla tidningsurklipp som han sparat i en pärm. Artiklar från hans liv i politiken. Åren som kommunalråd.
På en bild, publicerad i en annons i Corren för 20 år sedan, tittar Gösta rakt in i kameran med allvarlig blick. Bredvid bilden, hårda ord i feta, svarta bokstäver: ”Tekniska verken är inte till salu!”
Han kommer ihåg den där annonsen väl. Nu för han kaffekoppen mot munnen och sorterar minnena. Snart är han där igen. Tillbaka i valrörelsen år 2002.
Det är en vecka kvar till val och den här septemberkvällen anordnas en politikerdebatt för Linköpings samtliga partier i Pingstkyrkans lokaler i stan. När frågan om en försäljning av Tekniska verken kommer upp som punkt blir Gösta Gustavsson snart frustrerad. Diskussionen om det kommunala bolaget har präglat den lokala debatten inför valet och fram tills nu har de olika partiernas ståndpunkter varit tydliga. Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har velat sälja ut närmare 50 procent av bolaget, medan övriga partier varit mot en utförsäljning. Men nu, mitt under debatten, nekar högerpartierna till att man vill sälja.
– Hur kan de plötsligt ha ändrat åsikt?, fräser Gösta till sina kollegor i Centerpartiet efter debatten.
Att högerpartierna vill tona ner en eventuell försäljning så här nära inpå valet är egentligen inte så konstigt. De har inte opinionen med sig. I Sifoundersökningar som beställts av både lokalmedia och partierna framkommer att en betydande majoritet av Linköpingsborna är emot ett breddat ägande av Tekniska verken. Men Göstas ilska blir inte mindre för det, han tycker att M, Kd och Fp borde stå för vad de faktiskt tycker.
– De har ju lagt en motion om att de vill sälja. Det är illa att ljuga om något som man lagt en motion om, säger han nu till sina partikollegor.
Tillsammans bestämmer de sig för att agera. De trycker upp flygblad som delas ut på stan. På ena sidan Centerpartiets åsikter om Tekniska verkens framtid – på andra sidan högerpartiernas egen motion om ett breddat ägande.
De köper också den där annonsen i Corren som Gösta senare ska spara i en pärm i många år. ”Tekniska verken är inte till salu!”
Tillbaka i enplansvillan i Borensberg. Gösta fyller på kaffekoppen och samlar ihop tidningsurklippen.
– Jag är övertygad om att frågan om Tekniska verken påverkade utgången i valet 2002. Vi i Centerpartiet plockade ett mandat som vi inte trodde att vi skulle få, och det var tack vare den där annonsen och flygbladen, säger han och fortsätter:
– Den där sista veckan kom det fram personer på stan som sa att de inte längre tänkte rösta på Kd, M eller Fp på grund av deras inställning i Tekniska verken-frågan. Det var en jättegrej.
Gösta Gustavsson är den första att erkänna att han i dag är partisk i frågan gällande fördelarna med Tekniska verken. Svårt att vara annat som ordförande. Men han säger också att han är genuint glad över att bolaget finns kvar i kommunen.
– Som exempel görs det årligen en utdelning från Tekniska verken till det kommunala förvaltningsbolaget Stadshus AB. De senaste åren har den summan legat på 187 miljoner kronor, pengar som i förlängningen kan användas till skola, vård och omsorg.
Fanns det verkligen en reell risk att Tekniska verken skulle säljas ut där i början på 2000-talet?
– Ja! Hade inte Centerpartiet sagt nej så hade man kunnat bilda en alliansmajoritet och i den budgeten ingick ju att sälja delar av Tekniska verken. Hade vi inte sagt ifrån hade det blivit en försäljning, det är jag övertygad om.
Gåtan är alltså löst. Gösta Gustavsson är mannen som räddade Linköpings energi. Eller? Har vi verkligen politikerna att tacka för den uteblivna försäljningen?
Nej, inte om man ska tro mannen som bor på Repslagaregatan i Linköping. Björn Karlsson är forskare och professor emeritus i energisystem och var den som byggde upp ämnet energisystem på Liu. Att säga att Björn är engagerad i energifrågan är en underdrift. Hans engagemang är orsaken till att han för många år sedan blev mordhotad.
– Jag vet inte varför men jag hade väl varit uppkäftig i något sammanhang. Det var anonymt. På baksidan av ett använt kuvert stod det att om jag fortsatte som jag gjorde så skulle mitt öde bli detsamma som för Olof Palme.
Björn Karlsson är ett känt namn inom sitt skrå. Han är orädd och har genom åren förespråkat att kärnkraft utan avfall är möjligt och lyft fram fördelarna med att effektivisera elanvändningen.
– Jag och mitt team har lyckats minska energiförbukningen på tusentals företag. Bland annat halverade vi förbrukningen hos Volvo i Göteborg.
Björn var en av dem som tidigt såg nyttan med att integrera avfall i energiproduktionen. Tekniska verken började tidigt att ta emot andra länders och kommuners avfall – mot betalning.
– Avfallshanteringen i Linköping är ju fantastisk! Klart att det är bättre att elda avfall än energiskogar och allt möjligt. I många länder finns inte förutsättningar för kraftvärmeverk eftersom det är för varmt. Där eldar man upp soporna för att bli av med dem, utan att ta tillvara på värmen. Det bästa vi i Linköping kan göra är att importera så mycket avfall vi kan. Då löser vi både våra och andra länders problem.
Nåväl. Vad har en pensionerad, eldig forskare med Tekniska verken att göra? Jo, Björn blev direkt inblandad när diskussionen om att sälja Tekniska verken var som mest infekterad.
Vid den tiden bodde Björn i Lambohov, i ett hus han byggt själv. En välisolerad kåk med fyrglasfönster. Huset drog ungefär 4000 kilowattimmar – per år.
Björn blev plötsligt kontaktad av Linköpingsmoderaterna, vars idé som bekant var att sälja bolaget. Ett möte ordnades. Vilket år det var, det minns inte Björn. Men att det var en måndag är han säker på. Och i vanlig ordning skrädde han inte orden.
– Jag stressade dem nog. Jag sa: Jag skiter i er ideologi och politik, men som kommuninvånare blir jag förbannad på att ni gör en dålig affär. Så se nu till att behålla Tekniska verken, mullrade den då något yngre Björn.
Björn hade argumenten med sig. Hans forskarteam hade räknat på hur mycket Linköping skulle förlora vid en försäljning.
– Via tusentals ekvationer fick vi fram en systemkostnad. Alltså framtida kostnader och intäkter. Genom det kunde vi visa hur mycket kommunen skulle förlora. Det var en fruktansvärt dålig affär.
Med vid mötet var Sven Lindgren. Han var moderat kommunalråd i Linköping fram till 2002 då Paul Lindvall tog över stafettpinnen. Enligt Björn Karlsson ändrade sig Lindgren under mötet. Han kom dit med inställningen att sälja men lämnade vacklande.
– Jag vill inte ta åt mig hela äran. Men jag kommer ihåg Sven Lindgrens omsvängning vid sittande bord. Han var ju bara politiker och jag var ändå professor.
Att han ändrade sig där och då är inget som Sven Lindgren själv kommer ihåg, uppger han när han i dag pratar med Corren.
– Jaså, ja det var ju smickrande för Björn Karlsson om det var så. Nu när du påminner mig så kommer jag ihåg att vi hade ett möte med experter. Men jag minns inte vad jag sa eller tänkte där och då.
På besöksparkeringen utanför Gärstadverken har Paul Lindvall och Lena Micko börjat prata gamla minnen från politiken. Fraser som “kommer du ihåg när…” följs av skratt och huvudskakningar.
Ett sådant minne handlar om en pressträff som Paul Lindvall kallade till. Valet 2002 slutade med förlust för högerpartierna. Om det var på grund av Tekniska verken-frågan eller inte är Lena och Paul inte helt överens om såhär i efter hand, men klart är att Moderaterna svängde i frågan strax därefter.
– Jag menar att ni ändrade er under galgen. Det var en hätsk politisk debatt och medborgarna reagerade. Det var klokt av er att ändra er, säger Lena Micko.
Riktigt så enkelt tycker Paul inte att det var, men vidhåller att han i dag är glad över att kommunen behöll ägandet av Tekniska verken.
– Det var en av de första – och största – kursändringar jag gjorde som kommunalråd. Det var lika bra att hålla en presskonferens där jag kunde säga att vi lyssnat på argumenten och ändrat oss.
Det var alltså så det (ungefär) gick till när en ärlig forskare, en kupp i lokaltidningen, en principfast socialdemokrat och en lyhörd moderat såg till att Tekniska verken inte såldes.