"Mamma Touhida gråter och är ledsen mycket nu. Jag förstår det inte riktigt, varför vi inte får bo kvar här hemma där vi har vår familj och våra vänner", säger 9-åriga Rahma.
Hon bor i Skäggetorp och går i trean på Nygårdsskolan. Hon älskar sin klass och sin skola. Har många vänner. Hennes rum i lägenheten i Skattegården är en rosa flickdröm. Mysigt och piffigt. Gosedjur och skolböcker intill varandra.
Hon är öppen, tar i hand, presenterar sig och frågar vad jag vill ha att dricka.
På fritiden gillar Rahma att pyssla, spela gitarr, baka, måla, sjunga och dansa.
Nu har hennes unga liv vänts uppochned. Blivit konstigt och oroligt. Mamma Touhida gråter ofta.
– Jag förstår inte varför vi måste till Bangladesh. Det är inte mitt land. Sverige är det! säger Rahma.
Många skulle betrakta hennes 36-åriga mamma Touhida Akter som en "mönsterinvandrare".
Hon har en egen lägenhet, med förstahandskontrakt.
Hon har ett fast arbete och jobbar heltid.
Hon har integrerat sig i det svenska samhället, skaffat sig nära vänner och har en ny svensk "familj".
Hon talar flytande svenska.
Hon har inte lyft en krona i bidrag. Inget barnbidrag, inget bostadsbidrag. Ingenting.
Det har hon varken velat eller kunnat. Inte kunnat, eftersom hon inte har något flyktingvisum eller något uppehållstillstånd.
"Jag har kämpat så hårt i tio år, jobbat och försörjt mig och Rahma. Nu vet jag inte vad mer jag kan göra", säger Touhida.
Hon kom till Sverige från Bangladesh för tio år sedan, 2011, på hennes dåvarande mans studentvisum. Touhida blev gravid och födde Rahma.
Men livet blev inte bra. Mannen träffade en ny partner som blev gravid, medan han ännu var gift med Touhida.
Att skilja sig är skambelagt i den muslimska, bengaliska kulturen och om mannen varit den som tagit initiativet till en skilsmässa hade han varit tvungen att framöver sörja för Touhida ekonomiskt.
Det ville han inte, så han uppmanade Touhida att ta initiativet. Därmed fick hon stå med den största skammen.
Men innan skilsmässan hann gå igenom kom kvinnojouren och hämtade henne och Rahma. De bedömdes inte vara säkra under samma tak som maken. Hon fick ett skyddat boende.
Det var den 18 augusti 2014.
"Jag kan inte tänka på att återvända till Bangladesh, för då vill jag inte leva mer", säger Touhida Akter, som levt i Sverige i tio år och har fast jobb och egen lägenhet där hon bor med dottern Rahma.
Sedan följde flera år av kringflackande för mor och dotter. Det var en ständig kamp att få tak över huvudet, mat och försörjning. Via kvinnojouren, socialen och olika kyrkor hankade hon sig fram och erbjöds att bo hemma hos församlingsmedlemmar och låna en lägenhet när innehavaren var på resa.
Hela tiden har Touhida arbetat. Hon har delat ut tidningar (då var Rahma liten bebis och fick följa med i barnvagnen), jobbat på Posten, i restaurangkök, i olika städbolag, på Hjärta till Hjärta och med administrativa uppgifter på en vårdcentral.
Sedan 2018 har hon fast jobb på Lunnevads folkhögskola, med Region Östergötland som huvudman.
Hon har praktiska arbetsuppgifter, men får också nytta av sin socionomutbildning från hemlandet.
– Jag gör allt möjligt. Städar, jobbar i serveringen, bär möbler och hjälper till med olika saker. Har deltagarsamtal, visar hur man tvättar och tömmer avloppet under deras handfat. Vad som helst, säger Touhida.
Hon stortrivs med jobbet och jobbet med henne.
– Jag har bara positivt att säga om Touhida. Hon är flexibel och plikttrogen, säger skolans servicechef Maria Ljungblad. Det som nu händer är så tragiskt.
På alla sätt har Touhidas "stödgrupp" försökt hjälpa henne att få stanna. Den består, bland andra, av Ann-Louise Bjurhamn, Karin Ljunggren och Anders Holmefur.
Det som nu händer är att Touhida och Rahma ska ut ur Sverige. Tillbaka till Bangladesh. Hon har hamnat i ett slags Moment 22 och får varken flyktingvisum, uppehållstillstånd eller arbetsuppehållstillstånd.
Anledning: Hon sökte inte politisk asyl direkt när hon kom. Hon är inte längre gift med maken som hade studentvisum. Att hon har ett jobb kvittar, det skulle hon ha sökt innan hon kom till Sverige.
En av hennes tidigare arbetsgivare, som lovat skicka in alla nödvändiga handlingar till Migrationsverket för ett arbetsuppehållstillstånd, struntade i det.
Enligt Migrationsdomstolen är ärendet avgjort och Touhida har varit på ett första "återvändarsamtal". Hon kan söka arbetstillstånd för Sverige, men först sedan hon tillbringat två år i hemlandet.
Migrationsverkets jurist gav visserligen Touhida rätt till flyktingstatus på grund av skyddsbehov, men rättens tre övriga politiska ledamöter dömde negativt.
Touhida är förtvivlad.
– Jag har kämpat så hårt i tio år. Fått hjälp av så många, men inget verkar hjälpa. Vad mer finns att göra?
"En frånskild kvinna i Bangladesh är oerhört utsatt", säger Touhidas svenska "mamma", Karin Ljunggren, som själv arbetat i landet i tre år.
Vad händer om du återvänder?
– Jag kan inte tänka så, för då vill jag inte leva mer. Mina föräldrar är döda. Min exmans familj i Bangladesh har hotat mig eftersom jag dragit vanära över dem. En kvinna utan make i Bangladesh . . . henne spottar man efter. Tänk om exmannens släktingar tar Rahma ifrån mig för att ge henne ”rätt” (muslimsk) uppfostran?
Barnmorskan Karin Ljunggren, Touhidas "mamma" i Sverige, har biståndsarbetat i Bangladesh i tre år.
– En frånskild kvinna har inget värde alls och ensamma kvinnor lever under en enorm psykisk press. Många tar sitt liv. I ett land där även polisen begår övergrepp är utsattheten total.
Har du bengaliska vänner i Sverige, Touhida?
– Nej. Jag är inget värd i deras ögon. De ser mig som en dålig kvinna och tycker att jag ska åka tillbaka. Alla mina vänner är svenskar eller invandrare från andra länder.
"Jag har kämpat så hårt i tio år, jobbat och försörjt mig och Rahma. Nu vet jag inte vad mer jag kan göra", säger Touhida.
Hennes "stödgrupp", flera inom kyrkan, som följt henne nära under många år är minst lika förtvivlad. Man har skickat in 50 arbetsgivardokument och andra papper, försökt sätta sig in i hela asylprocessen, pluggat regler och lagar.
– Möjligen har allt skötts regelmässigt från Migrationsverket, men i så fall finns ett kardinalfel. Man måste ju kunna titta på hur situationen ser ut just nu, säger distriktssköterska Ann-Louise Bjurhamn, som hade Touhida och Rahma boende hos sig i 1,5 år. Och så slår vi oss för bröstet med barnkonventionen. Man skäms för Sverige.
Touhidas "mamma", Karin Ljunggren:
– När man tittar på vår flyktingpolitik och hur andra tas emot känns det så orättvist. Om en hotad, ensamstående mamma, utsatt för fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld i en nära relation, inte har skyddsbehov, vem har det då? Hur kan hon inte uppfylla kraven?
Anders Holmefur, tidigare direktor på Hjärta till Hjärta, har skött mycket av pappersexercisen runt Touhida.
– Det handlar om en kvinnan som sliter för sig och sitt barn, som försörjer sig och bidrar till samhällsutvecklingen. Om hon förhindras att fortsätta med det är all humanitet borta.
"Den definitiva avvisningen är obegriplig, särskilt som Migrationsdomstolens jurist hävdar att Touida har skyddsbehov", säger Anders Holmefur.
Rahma säger inte så mycket. Allt är så svårt att förstå.
– Jag vet inget om Bangladesh, känner ingen där. Varför kan jag inte få vara här, med mina vänner och min familj?
Vad vill du bli när du blir stor, Rahma?
– It-programmerare. Eller polis! Så att jag kan hjälpa människor.