Maritza Erlandsson Aguilera är flygmekaniker på Saab. När hon skulle påbörja gymnasieutbildningen hade hon aldrig sett en hangar. Hon visste heller inte hur ett flygplan lyfter. "Men där lärde man sig ju grunderna. Jag fick lära mig, första gången på skolan, hur en kolvmotor till en motor fungerar. Jag fick lära mig saker som skolan är till för, och det var det som gjorde att jag vågade mer och mer till sist", berättar hon.
Maritza Erlandsson Aguilera kliver ut från det som man skulle kunna kalla för hennes andra hem, garaget, med ett stort leende på läpparna. Här spenderar hon hundratals timmar varje månad.
– Det är en livsstil, konstaterar hon.
Men, varken Linköping eller garaget har varit ett självklart "hemma" för 26-åringen tidigare. Dialekten skvallrar om uppväxten i Skåne, där tiden delades mellan stadslivet i Malmö och det lugna livet på landet.
– Jag är lite som en kameleont. Jag anpassar mig ganska bra till olika miljöer.
Maritza skrattar av sin egen beskrivning av sig själv. Skratta gör hon mycket. Det är tydligt att det ligger nära till hands.
Hon tror att motorintresset kom tack vare uppväxten på landet. Att det intresset inte skulle lyckas komma åt henne på något sätt, oavsett livssituation, är dock svårt att tänka sig. Det är så tydligt att hon är hemma i miljön, bland bilar och verktyg.
Men samtidigt växer en historia om den lilla Maritza fram, en flicka som inte visste hur hon skulle gå till väga för att ge intresset för bilar en plats i hennes liv.
– Det blev nästan som min egna lilla hemlighet.
Under barndomen umgicks hon mycket med grabbarna, som liksom hon föredrog radiostyrda bilar framför tid i stallet. I de kretsarna fick hon möjlighet att ägna sig åt det som intresserade henne, men hon saknade fortfarande en förebild som kunde lära henne allt det som hon ville lära sig om bilar.
– Jag hade alltid tankar om att "en dag vill jag också skruva med någon bil", minns hon.
Maritza Erlandsson Aguilera köpte sin första bil, en BMW E30, som 18-åring. I nuläget står den i garaget, som ett vilande projekt. Målet är att bygga upp bilen och någon gång köra drifting med den. "Det har varit en dröm sedan jag köpte den för åtta år sedan, men jag har haft många andra projekt i vägen under åren", berättar Maritza.
När Maritza kom upp i tonåren, och vännerna skaffade moped eller A-traktor, fick hon följa med till deras verkstäder och prova på att meka.
– De var ganska snälla och lät mig lära mig. Jag vet att det vissa stunder som tjej kan vara lite tuffare att komma in och vara intresserad för de kanske inte tar en på allvar, men det gjorde de.
När Maritza nu, många år senare, sitter utanför sitt och sambons garage är intresset för bilar en självklar del av hennes vardag. Sedan tonåren har det fått chansen att långsamt växa fram. Vid 18 års ålder köpte hon sin första bil – och då blommade intresset ut på allvar.
Och bilarna har blivit fler. Förutom att meka har hon ställt ut många bilar, vilket lett till priser både i Sverige och utomlands. Bakom henne står nu en Nissan S14 med lilaskimrande lack och en Toyota Supra MK5, som drar mer åt det rosa hållet, står parkerad inne i garaget.
– 2016, när jag flyttade hit och köpte bil för första gången, sa jag till mig själv "jag ska aldrig lacka en bil rosa".
Som ny i bilvärlden var Maritza noga med att anpassa sig. Hon ville inte stämplas som "en typisk biltjej" och en rosa bil var därför inget alternativ. Men, förra året ändrade hon sig.
– Med tiden kände jag att ska jag vara den bästa inspirationen, för mig själv främst men också för andra, då ska jag bara göra vad jag tycker är snyggt.
Maritza Erlandsson Aguilera berättar att många motorintresserade tjejer får möta fördomar och elaka kommentarer. Hon har själv varit ganska skonad, men det händer ändå henne också. Ibland kan hon skaka av sig det, ibland reagerar hon. Hon har lärt sig att det bästa sättet att hantera det är att prata om det. "När man känner den där osäkerheten... Ibland behöver man ventilera också", säger hon.
2019 startade Maritza och hennes sambo en Youtube-kanal, som i dag har 25 000 prenumeranter. Syftet med kanalen var redan från början att gå sin egen väg, skapa något eget och visa upp det för omvärlden. Hon förklarar att de flesta bilkanaler då handlade om Volvobilar, något som inte alls intresserade henne.
– Jag kände att "jag är ingen Volvo-tjej". Jag vill hålla på med japanska bilar och jag visste att det säkert fanns många andra som hade tyckt att det varit kul om de bara såg en inspirationskälla någonstans.
En slogan, "Create your own style", väcktes till liv. Det handlar om att våga göra det som man själv vill, utan att bry sig om vad andra tycker.
– Även fast det är svårt hoppas man att man kan motivera folk.
Att Maritza Erlandsson Aguilera har varit relativt skonad från elaka kommentarer tror hon delvis handlar om att hon varit inställd på den lite tuffare jargongen, att hon är beredd på att skoja. Hon vill att folk ska ta henne på allvar, men hon kan ändå välja att möta vissa nedlåtande kommentarer, och motbevisa dem, med glimten i ögat.
Det är lätt att tro att det var bilintresset som blev Maritzas första steg mot att, på allvar, skapa sin egen stil och gå sin egen väg. Det var det inte.
Nej, det steget tog hon redan när det var dags att välja gymnasielinje, om än omedvetet. De övriga tjejerna ville läsa till stylist. Maritza var själv inne på samma spår. Sedan började hon ifrågasätta sig själv.
"Vill jag verkligen det här?"
"Kommer jag alltid tycka att det är roligt?"
Till slut bestämde hon sig för att gå sin egen väg – leva efter det motto som senare skulle komma att bli hennes slogan. Hon valde flyglinjen.
– Har man tänkt på något jättelänge måste man ta tag i det. Annars kommer man alltid ångra sig att man aldrig vågade testa.
Det som lockar med bilar är att skapa något fränt, menar Maritza Erlandsson Aguilera. "Jag håller på lite med YouTube och en slogan har varit 'Create your own style'", berättar hon.
Att Maritza valde flyglinjen är hon tacksam för i dag. Förutom att hon nu får jobba med något som hon tycker är roligt har det också varit utvecklande. För några år sedan blev hon utvald till att tävla i yrkes-SM om titeln "världens bästa flygmekaniker".
Hon har också fått besöka flera skolor för att föreläsa och berätta om sin resa. Mycket handlar om att få fler tjejer att våga sig in i mansdominerade yrken, förklarar hon. Fördomarna mot motorintresserade tjejer har enligt henne blivit färre, men de finns fortfarande.
– När jag ser hur andra tjejer har blivit behandlade, när de tagit steget in att skapa sig ett bilintresse, har de blivit ganska överkörda. Mer än vad jag kanske själv har blivit.
Men även Maritza möter en del elaka kommentarer.
– Det är inte meningen att man måste tycka om det andra gör, men jag tycker att har man inget gott att säga, då är det bättre att vara tyst. Folk har väl ganska svårt för det ibland, speciellt på nätet i dag.
Under 2019 startade Maritza Erlandsson Aguilera en YouTube-kanal tillsammans med sin sambo. Det fanns främst kanaler som var nischade på Volvobilar då, menar hon, och det var inget som intresserade henne. Hon ville ägna sig åt japanska bilar och förhoppningsvis vara den förebild som hon själv hade velat ha som barn.
Ofta grundar det sig nog i en osäkerhet hos personerna själva, tror hon. Själv försöker hon i stället att sprida glädje omkring sig.
– Livet ger inget av att gå runt och vara ledsen och dalta, utan kan man bidra till glädje hos någon så är det bättre.
Just glädjen har alltid funnits nära.
– Det är nog bara mitt sätt att vara. Det är klart att man har dåliga dagar med, men oftast är de ganska energifulla. Jag är alltid i gång, jag kan inte sitta hemma, jag måste alltid ut och göra någonting. När jag sitter hemma en dag... Jag får panik.
Där är garaget en perfekt flykt.
– Då kan jag åka hit och jag kan få ut min energi någonstans.
"När du håller på med bilar får du lätt stämpeln som en 'typisk biltjej' om du ska ha någonting rosa. Tyvärr är det så", berättar Maritza Erlandsson Aguilera, som nu äger två bilar i olika rosa nyanser.
Genom att dela med sig av sin resa hoppas Maritza nu kunna inspirera fler tjejer till att upptäcka bilar som intresse. Hon önskar själv att det, för henne, hade fått en chans att komma tidigare.
– Om man växte upp i ett annat liv kanske det sett annorlunda ut, men nu var livet som det var. Det blev inte förrän lite senare, säger hon och fastslår:
– Men då kanske man kan låta andra upptäcka det tidigare.